På plats i Italien, det är som bekant hit hela världens blicka… äh, glöm det.

Sverige ska möta ett måttligt intresserat Italien i Cesena på onsdag, här pratas det mest om geniet som kuppade in en Cassano-protest under Hollands-matchen i Pescara igår och själva är vi förstås mest nyfikna på vad Erik Hamrén har på gång.

Men det är bara söndag, så vi tittar mer bakåt än framåt än så länge – och jag har fått ett skäl så gott som något att plocka upp en gammal blogg-och-blåvitt-tråd som Erik Niva spann fram häromveckan.

Ni minns Roger Gustafssons tvärsäkra teorier om att tiotusen träningstimmar tar vem som helst från noll till världsnivå? Varken ni eller vi köpte väl den tanken fullt ut, men det finns det andra som gör. I gårdagens the Guardian klev nämligen den gamle konstkapitalisten Damien Hirst in i talangdebatten med följande uttalande:

– Vem som helst kan bli som Rembrandt. Jag tycker inte att en målare som Rembrandt är ett geni. Det handlar om frihet och mod. Om blicken. Och den kan man lära sig. Det är det som är det fina med konst, vem som helst kan göra det om man bara tror. Med träning kan du skapa fantastiska målningar.

Hirst är världens genom tiderna störste konstnär när det handlar om att göra pengar på sin konst. Hans claim-to-fame var de där formalindränkta djurkropparna som var både formmässigt och innehållsligt briljanta, sedan har han följt upp med fantastiska, pseudoreligiösa fjärilsvings-montage och rätt smaklösa kapitalistkonceptkonstverk. Häromåret ställde han ut ett kranie med mer än 8000 insprängda diamanter, ett verk som gick loss på närmare en miljard kronor.

I fotbollsvärlden har han mest hängt med som en del av Fat Les, gruppen som dyngade iväg halvparodin Vindaloo inför VM 1998. Med travestivideo och allt. Och nu stiger han alltså fram som en försvarare av Roger Gustafssons änglagårds-teorem om att talang egentligen knappt finns.

Varför då, undrar ni?

Jo, det skulle ju kunna ha något att göra med att Damien Hirst just ställt ut ett gäng målningar, för första gången – och att de sågats hårdare än något annat på den här sidan Nyhetsankorna på Berns.

•••

Förresten – ni har hört om båtarna som föll offer för Egypten–Algeriet. Ni har läst om matchen och stenkastningen. Och ni vet att tidningarna i Nordafrika slår försäljningsrekord stup i kvarten tack vare det där hatmötet.

Det är nu inte det enda som journalisterna slår. I dag har det dessutom sipprat ut uppgifter om att det gick rätt hett till på pressläktaren efter Egyptens 2–0, det ska ha uppstått rena slagsmål mellan algeriska och egyptiska journalister. Intressant.

•••

Förresten 2 – ni har hört och läst mycket om Bosnien, och förklaringsmodellerna till varför just Balkans landslag betyder så mycket, varför de räknas.

I lördags spelade Kroatien en fullkomligt betydelselös träningsmatch mot Liechtenstein. Den betydde väldigt mycket för Kroatien. Inte för de 5–0, inte för de 90 minuterna – utan för att det gått arton år sedan de fruktansvärda striderna i Vukovar, som blev en vändpunkt i inbördeskriget.

Före matchen besökte det kroatiska laget minnesmärken och gravplatserna för de stupade, under matchen sjöng publiken sånger och visade banderoller. 

– Det är inte normalt att göra sånt här på matchdagen, men det var vad alla spelare ville göra. Jag är oerhört glad att vi besökte Vukovar, för om det inte vore för den staden och de som försvarade den så skulle det inte finnas vare sig ett Kroatien eller ett kroatiskt landslag, sa Slaven Bilic.

Det är ingen förklaring till krigets var, hur och varför. Däremot säger det en hel del om varför vissa nationalstater och landslag har en starkare identitet än andra.

/Simon Bank