Jamen visst är det skönt att vi fått ur oss den här allsvenska säsongen, så att vi kan vända blicken utåt, mot de breda horisonterna och stora frågorna?

Jag tänkte att vi skulle öppna veckan, en Champions League-vecka och allt, med att ta upp en frågeställning som plågat mitt undermedvetna i åratal och årtionden utan att jag egentligen tagit tag i den.

Året om diskuterar vi domare, eller hur? Vi pratar om hur de blåser, om vilka de håller på, om de varnar för mycket eller lite och hur deras personligheter måste vara. Men mig veterligen har vi aldrig riktigt rett ut det absolut viktigaste.

Alltså:

Hur ska en domare se ut egentligen?

(Tanken tog skruv när jag satt på Gamla Ullevi igår, precis före match, och tittade på bilder från klassikermötet i Holland. Feyenoord fick Babovic utvisad för en idiotarmbåge, men det jag noterade var Kevin Bloms fenomenalt blonda uppenbarelse mitt i alltihop)

Mina grundteser:

•En domare ska ha den där klassiskt engelska svarta dräkten med vita detaljer. Alternativt de exhibitionistiskt skrikiga italienska i gult eller rött. De gröna dräkterna är hemska.

•En domare kan vara snygg eller ful, men hans utseende måste få dig att beundra honom – det får inte väcka dina antipatier eller din avundsjuka. Du ska vilja buga för honom eller kyssa honom, inte klappa till honom eller fräsa bakom hans rygg.

•En domare ska vara fryntlig eller rejäl eller åtminstone äga en viss tyngd. Han ska inte se ut som en långdistanslöpare som är ute efter att bränna kalorier och som har sitt armbandsur som pulsmätare snarare än tidsmätare.

•En domare kan vara flintskallig eller fönad, så länge som han bottnar i sin frisyr.

Låt oss, innan diskussionen släpps fri, exemplifiera alltihop.

Världens bästa domare, look-wise:

Plats 7: Sir Stanley Rous

Domaren som haft störst inverkan på fotbollssporten som vi känner den, som Fifa-president och regelförnyare. Men framför allt såg han ut som en rektor, som någon som skulle kunna dela ut tio slag över fingrarna lika gärna som en varning. Det är en god egenskap för en domare.

Plats 6: Uriah Rennie.

Det finns något fantastiskt med domare som är så stora att publiken bara vågar bua när han tittar åt andra hållet.

Plats 5: Herbert Fandel.

En modern uppdatering av Stanley Rous rektorslook. En behaglig fysik; stor men inte hotande, ståtlig men inte för snygg. Ser ut som en storebror utan direkta nationella särdrag. En FN-domare.

Plats 4: Pierluigi Collina.

Det har så klart lite med kvalité att göra också, men om det skulle delas ut ett Beckham-pris bland domare så skulle det gå till den skallige från Bologna. Han ser ut som någon du vill hålla dig väl med. För att han ser rolig ut, och för att hans ögon ser hemska ut när han blir arg.

Plats 3: Peter Fröjdfeldt.

I den där nya domardokumentären som Erik Svartholm Niva hyllat finns en fenomenalt fin bild av hur Fröjdfeldt, liggandes på hotellsängen i bar överkropp. Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Fröjdfeldt lyckades med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 2: Roberto Rossetti.

Jag gillar honom inte alls, men det finns något larger-than-life i hela hans uppenbarelse som är totalt oemotståndligt. Den där italienska ”hålla korten som om de vore en tekopp”-gesten är som skapt för honom. Och han har ett krucifix hängande från sin pipa. Magi.

Plats 1: Concetto Lo Bello.

Snyggast på planen i alla matcher han dömde. Skrev jag att ett utseende inte fick göra dig avundsjuk? Jo, men som alla stora artister så gick Lo Bello på tvären mot den begränsningen. Bara namnet räcker för att dyrka honom. Och så mustaschen. Och kragen. Man vill att han ska få applåder till och med när han dömer fel.

 

Världens sämsta domare, look-wise:

Plats 7: Markus Strömbergsson.

Jag gillar hans sätt att döma. Verkligen. Men om han skulle få en VM-final hade Capello tagit honom i handen, vänt honom om och lett iväg honom till närmsta kyrka, övertygad om att han gått vilse från konfirmand-undervisningen.

Plats 6: Alan Wiley.

Det roliga med Sir Alex not-fit-attack var att den var en karbon-kopia, nästan ord för ord, av Neil Warnocks sågning av Clive Pennant ett halvår tidigare. Det är okej för en domare att vara tjock, jag uppmuntrar det till och med, men man får inte se så distinkt Al Bundy-dryg ut.

Plats 5: Byron Moreno.

Var gärna korrupt, integritets-befriad och elak.

Men du får ALDRIG se ut som det.

Plats 4: Anders Frisk.

Solbränd. Sval. Snygg. Medveten. Frisk lyckades inte riktigt med allt det där utan att vara provocerande solbränd, sval, snygg och medveten.

Plats 3: Fabio Baldas.

Man brukar säga att en bra domare ska prata med spelarna, men aldrig förhandla med dem. Då är det illa om man råkar se ut som en korsning av FBI:s chefsförhandlare och maffians bäste advokat.

Plats 2: Philippe Kalt.

Nästan alla franska domare har något desperat över sitt utseende, som om tiden är på väg att springa ifrån dem. Jag hade lika gärna kunnat peka på Alain Sars.

Plats 1: David Elleray.

Mr Burns ska inte döma fotboll. Han ska skicka sina jakthundar efter barn som pallar äpplen.

/Simon Bank

PS. Jag valde mellan det här jobbet och att bli barnläkare i krisdrabbade u-landsområden. Det finns dagar då jag känner att jag valt rätt och dagar då jag tänker annorlunda.