Nordafrika var alltså stället att vara på den här kvällen (om man nu inte var algerier, that is). I Europa blev de riktigt stora matcherna precis som riktigt stora matcher riktigt ofta blir:

Inte så mycket att se på.

I tur och ordning – eftersom jag har ett plan att hinna till – så var det här vad vi fick:

Ryssland spelade ut Slovenien så att det stod härliga till. Det var handbollsrull långa stunder, Arsjavin och Pavljutjenko kombinerade, Biljaletdinov – the Russian Lad – följde upp, och det kunde eller borde varit 4–0 en bit in i andra.

Det blev 1–0 av the Russian Lad.

Det blev 2–0 av the Russian Lad.

Slovenien borde varit over and done with där någonstans, men av någon anledning började Hiddinks pojkar att tänka på slutsignalen, medan Slovenien öste på för att de var piskade att få med sig i alla fall någonting hem till Ljubljana. Matjaz Kek skickade in Nejc Pecnik och fick märkligt nog 2–1 i slutminuterna.

Slovenien överlever till onsdag, men som matchen såg ut är det inte mindre än ett mirakel. Ryssland tar det här.

•••

Grekland spelade Rehhagel-fotboll som den sett ut i det här kvalet. Ukraina kom dit och rullade boll utan att veta i vilken riktning de ville riktigt. Matchen blev därefter, passivt och lågintensivt och chansfattigt. Salpigidis spelade istället för Charisteas, grekerna lyfte rätt lite utan försökte jobba sig igenom med passningsspel.

Det blev 0–0. Grekerna hade flest chanser. 50–50 i Donetsk.

•••

Domenechs Frankrike är inget lag att tycka om (jag gör det ändå, mot bättre vetande, eftersom jag tycker om pastis och tryffelbrie och mandelbriocher och solnedgångarna i Nice och IAM och Paris och moules frites och Audrey Tautou och France Gall och Gourcuff och Alain Giresse. Bland annat). Parispojkarna Anelka och Titi Henry ska ordna allt offensivt, Gourcuff är den ende konstnären med pigga fötter, och de försöker kontrollera sig igenom sina matcher. Ibland blir det 0–0, ibland vinner de med 1–0, väldigt sällan är det intressant att titta på.

På Croke Park balanserade Domenech sitt mittfält defensivt, med 2xDiarra som bas, och när Irland vräkte på inför sin magiska hemmapublik så tog Frankrike emot de första sju-åtta smällarna i magen. Men de stod för dem, och så krånglade Anelka in 1–0 via Sean St Ledger.

Frankrike vidare, 90-10.

•••

Och så hjältarna i BiH, då. Erik Niva rullar hatt nere i Lissabon, och jag är inte man nog att kritisera Ciro Blazevic på egen hand men… visst fan borde han spelat Pjanic?

Portugal är det lite Frankrike över. Vackra spelare, blekt lag.

Blazevics bosniska bataljon är ju som allra bäst när de vräker på, men mot Portugals bollskickliga passningskollektiv orkar man inte riktigt spela den sortens fotboll, inte på bortaplan i alla fall.

Så Portugal rullade, och BiH skickade in ett par spjut i den dominansen emellanåt. Utan Pjanic var de inte så vassa som de skulle kunna vara i det tidiga anfallsspelet, dessutom var Dzeko blekare än vanligt (sitt första avslut drog han 30 meter över, det var fint att se ambitionen…).

Men vafan, de har klassen, de har Ibisevic och efter att monster-Bruno Alves hade monstrat in 1–0 hade de också de bästa chanserna.

Portugal spelade Muhammad Ali-fotboll efter paus, rullade runt och tröttade ut, men utan knockslag – och om det inte varit för att gud ville ha det så så hade det straffat sig. Dzeko vaknade på slutet, hade ett fint skott och med en minut kvar nickade han i ribban, varpå Habo-hjälten Zlatan Muslimovic fick öppet mål men satte bollen i stolpen.

Portugal är ett nervöst kollektiv som behöver sin C-Ron för att ha något att tro på. Bosnien var inte särskilt nära sin normala nivå, men på onsdag kommer de hem till Zenica och spelar inför en lite småintresserad fotbollspublik som säkert kommer att applådera hjärtligt.

Chans att BiH går vidare: 50 procent.

Chans att Bilino Polje står kvar efteråt: 50 procent.

Chans att Ciro i så fall dansar sig till en hjärtinfarkt: 92,8 procent.

Nu ska jag lägga mig och dra mig tills klockan ringer 04.20.

/Simon Bank