Shay Given landar fel på axeln. 23-årige debutanten Gunnar Nielsen från Tórshavn hoppar in i Manchester Citys mål istället och bär från och med nu klubbens Champions League-drömmar.

Ni fattar vad det här innebär, va?! Äntligen har vi en fotbollsmålvakt från Färöarna att snacka om igen. Nu väntar vi bara på att någon frågar Nielsen varför i hela friden han inte har en vit toppluva på sig när han vaktar buren.

Associationen är förhoppningsvis självklart för samtliga, men om nu bloggen har några läsare som inte var med på Landskrona IP ska vi väl ändå säkerhetsförtydliga den. I slutet av 1980-talet släppte Fifa och Uefa in Färöarna i sin gemenskap. Hösten 1990 var det så dags för den första tävlingsmatchen, men eftersom det inte fanns några gräsplaner i det pyttelilla öriket så spelades premiärfajten alltså i Landskrona.

Motståndarna från Österrike hade spelat VM i Italien några få månader tidigare, och utgången ansågs vara så given att inga spelbolag ens tog emot tips på matchen. Men efter en timme gjorde Torkel Nielsen 1-0 för Färöarna. Och därefter kvittade det hur mycket österrikarna sedan försökte forcera för att undvika multiförnedringen – de kunde inte ta sig förbi en vit toppluva.

När Jens Martin Knudsen var 13 år gammal drabbades han av en huvudskada när han spelade fotboll. Han ordinerades att spela med skydd, men på den här tiden fanns inga Petr Cech-hjälmar på Färöarna. Det fick bli en vit toppluva istället.

Ända sedan den där septemberkvällen i Landskrona – det som kanske var den största skrällen någonsin i europeisk landslagsfotboll, definitivt det största firande i Färöarnas historia – har det sedan inte gått att tänka ”fotboll på Färöarna” utan att tänka ”vit toppluva”.
– Allt jag vet om dom är att deras målvakt har en vit toppluva, sa Torsten Frings när Tyskland skulle möta Färöarna 2002.
– Målvakten är den enda jag känner igen. Eller rättare sagt, jag känner inte till honom – bara hans mössa, sa Thierry Henry när Frankrike skulle upp till Tórshavn.

Jens Martin Knudsen brottades själv med motstridiga känslor gentemot sin luva. Han spelade elitfotboll i ytterligare 17 år efter segern över Österrike – med bland annat en proffssejour i skottska Ayr United – och tröttnade med tiden på att få sitt spel och sin person skymd av en mössa.
– Jag funderade ofta på att ta av den, men det var något som hindrade mig. Jag behövde något att hålla tag i där ute på planen, och utan den där mössan hade jag inte varit samma person.
Knudsen gjorde sin 65:e och sista landskamp mot Polen, 2006. Han fortsatte spela klubblagsfotboll i ytterligare ett år, och blev framröstad som årets målvakt då hans Runavík vann den färingska titeln 2007.
– Hela tiden hade jag en och samma mössa, ända från det att jag var 13 år. Mot slutet var jag tvungen att tejpa ihop den, annars skulle den ha rasat samman. Nu borde den kanske vara på museum – jag tror att det är den mest kända toppluvan i världen. Och även om det har funnits många bra målvakter i världen är det många som är bortglömda nu. Kanske för att de inte hade någon mössa.

Färöarna spelade förresten tävlingsmatch mot Österrike igen så sent som i kvalet till Sydafrika-VM. I föregående kvalmatch hade Österrike slagit Frankrike med 3-1, men lika lätt blev det inte i Tórshavn. Strax efter paus rann inhopparen Bogi Løkin igenom och satte 1-0 för färingarna. Han är son till Ábraham Hansen, som spelade för Färöarna den där triumfartade höstkvällen i Landskrona, 1990.

Jag nämner det för att exemplifiera hur litet Färöarna är som fotbollsland. Det ena hänger oftast ihop med det andra, och det brukar vara väldigt lätt att koppla ihop nutiden med det förflutna. Gör en landslagsspelare ett viktigt mål kan man ge sig tusan på att han är släkt med någon gammal storskytt. Och hoppar en målvakt in och gör Premier League-debut kan man ge sig den på att han kommer att få frågor om vita toppluvor under resten av sin karriär.

Dra på dig den där mössan redan nu, Gunnar Nielsen. Det är lika bra att få det överstökat.

/Erik Niva

Nej, det duger inte med någon grå jävla hiphopluva…