I ”Fever Pitch” skriver Nick Hornby:
”Likt många andra fans har jag aldrig ens funderat på att bli sportjournalist. Hur skulle jag kunna rapportera från Liverpool mot Barcelona när jag hellre skulle vara på Highbury för att skriva om Arsenal mot Wimbledon. Att få en massa betalt för att skriva om sporten jag älskar är en av mina mörkaste, fuktigaste rädslor”.

Jag förstår var han kommer ifrån. Nu när alla världens fotbollsmatcher är tillgängliga på någon betalkanal eller någon internetstream innebär allt schemaläggande alltid ett helvetiskt pusslande i kampen för att eliminera plågsamma krockar.

Vad gör man när den spanska klassikern ligger på samma dag som The North London Derby? Jo, man ber till Bale om att Spurs match flyttas på grund av en FA Cup-semi – och så lever man vidare för att fortsätta fajtas en annan dag. Hur gör man när man förväntas bevaka AIK-Häcken samma dag som Tottenham spelar för Champions League på Old Trafford? Jo, man beställer en taxi till 15.40 och säger åt eritreanen bakom ratten att stampa på det.

I takt med att matchutbudet vuxit har det logistiskt praktiska blivit allt snårigare, men när allting kommer kring löser det sig förvånansvärt ofta i slutändan. Jag har hittills aldrig missat någon riktigt viktig Spurs-match på grund av att jag jobbat någon annanstans.

Återstår gör den mentala biten, den man får lov att hantera själv. Det här är långt ifrån första gången jag tvingats svinga mig upp i hästsadeln innan jag känt mig redo, i ett läge då jag egentligen bara legat kvar hemma i soffan och sura.

Taximannen från Eritrea sköter sig. Jag kommer in på Råsundas pressläktare samtidigt som spelarna går ut på planen, precis då Norra Stå klämmer i med den sista refrängen på ”Åh, Vi É AIK” och mindre än en kvart efter att Andrew Marriner blåst slutsignalen på Old Trafford. Egentligen vill jag ju fortsätta fundera på hur fa-an det kan vara möjligt för två spelare – Benoît Assou-Ekotto och Wilson Palacios – att själv dra på sig sex straffar på de fyra senaste matcherna som Spurs spelat borta från White Hart Lane, men tiden finns inte. Analys och postmatchsprocessande får klaras av i taxin.

Så fort Spurs spelar på mästarborgen Old Trafford erbjuds vi en hel svit av möjligheter att vika ner sig. Redan från avspark, vid den första anstormningen, omedelbart efter pausvilan, som en följd av det oundvikliga första United-målet… Normalt sett väljer vi något av de allra första alternativen, men den här dagen hugger vi länge inte på något av betena. Vi tar oss in i matchen från början, hänger kvar, klamrar oss till och med tillbaka trots ett tungt baklängesmål efter timmen. Med 20 minuter kvar nickar Ledley King in 1-1. Med tio minuter kvar har Gudjohnsen, Crouch, Modric, Lennon och Bale fått tag på bollen offensivt – och rent matchbildsmässigt ser det ut att vara precis lika sannolikt att vi avgör som att de gör det.

Men det här avgörs ju inte av matchbild. Det avgörs av lika delar spetskvalitet, psykologi och vinnarvana. Trots likaläge med mindre än tio minuter kvar blir det aldrig ens dramatiskt. Nani bryter fram och lobbar in en boll, väntar in en överilad tackling och samlar in en straff.  Man United väntade länge, men vinner utan att förta sig. Spurs väntade länge, men kapitulerar precis som vanligt.

Ikväll förväntar jag mig att Arsenal gör sin plikt mot Man City. Nu ska jag göra min på Råsunda.

AIK-Häcken. 1-1 i paus. Mattias Östberg, Emil Wahlström, Erik Friberg och Daniel Forsell. Jävlar i mig inte det sämsta, det heller.

/Erik Niva