Lång dags färd mot Le Match.

För Bayern handlar det om att komma tillbaka till nivån de haft som sin arvsrätt – för Lyon handlar det om att för första gången ta sig dit. Eftersom min briljanta plan (åka på första semifinalvändan, låta Erik Niva sopa upp smulorna i returerna) gick under i någon form av isländskt helvetesmoln så sitter jag där jag sitter. Peace in our time.

Men ni kan ju ändå få veta hur dagen ter sig där nere. En del är som vanligt, annat är inte alls som vanligt – och vi kan väl börja med den biten.

Lyon är en borgarstad, en välordnad, sval, snygg och smart stad som inte höjer på ögonbrynen i onödan. Men idag är ingen vanlig dag, och ikväll är Lyon ingen vanlig stad. Klockan fyra kommer klubben att dela ut tiotusen flaggor i centrum. Matchen kommer att sändas på storbildsskärmar på Place Bellecour, stan kommer för en gångs skull att koka.

Och apropå kokkonst – my forte, övergångar – så undrar ni förstås var Jean-Michel Aulas om en timme eller två tänker äta sin lunch?

Tänkte väl det.

Jo, han äter på samma ställe som han alltid gör före stora hemmamatcher, och på samma ställe som jag själv åt före OL–Bordeaux senast: Paul Bocuses Brasserie Argenson. Det gör han varje gång OL spelar hemma i Champions League, och just idag kommer Chef Raphaël att servera en trerätters som avslutas med antingen en fin liten tarte eller en fruktkomposition med jordgubbar, persikor, hallon och körsbär. Alltihop går loss på 22 euro, och är en del av ett raffinerat skrocksystem som Furst Aulas jobbat fram.

När Lyon spelar borta i Ligue 1 äter han på ultralyxkrogen Léon de Lyon nere på Rue Pleney. När Lyon spelar ligamatcher hemma drar han till Terasse Saint-Clair. Ja, och enligt Le Parisien så går han dessutom aldrig på match utan att ha ett armband och lite salt i ena fickan. Obviously.

Ja, då har vi berättat om hur läget är i Frankrike, och för jämviktens skull är det väl inte mer än rätt att vi vänder oss mot Tyskland också.

Som ni vet så har vi (ja, eller jag då) ägnat oproportionerligt mycket tid åt fotbollsfruar den senaste veckan. Och som ni vet har jag (ja, eller vi då) alltid ägnat oproportionerligt mycket tid åt att fundera över tyska målvakter i allmänhet.

Enligt alla logiska lagar borde vi alltså ta steget fullt ut när som helst, och när som helst har nu äntligen kommit: Dags att prata om tyska målvakters fotbollsfruar.

Tim Wiese, den som bäst av alla axlar Schumacher-Kahn-Lehmann-manteln, har en tjej som heter Grit Freiberg (seine sexy Freundin, som Bild på ren reflex kallar henne) som verkar vara en ljuvligt udda fågel i wag-världen. Det är inte bara det att hon arbetar som barnpsykolog som hjälper barn med astma eller hudsjukdomar, hon placerar dessutom in sig själv och sin sexy Torwart i ett sammanhang.

– Fotbollsspelare tjänar för mycket. Sätt det i relation till läkare, som räddar människoliv. Eller ta byggbranschen, min far var en byggmästare och jag vet hur hårt grabbarna på bygget fick slita för att kunna försörja sina familjer, förklarar Grit i en intervju med Bunte.

Så, vad säger du, Tim? Tjänar du för mycket?

– Vem som helst som har den sorts talang som jag har och gör stora uppoffringar kommer naturligt att tjäna pengar. Det här är en marknadsekonomi, och karriären är relativt kort.

Så. Där har ni det på en tallrik: Frankrike mot Tyskland, mat och målvakter. Jag har förstått att ni är en hel del som dessutom är förtjusta i färöisk fotboll, i dess hjältesagor om mössmålvakter och stenhårda, tysta män som fångar upp jättefisk med tänderna och tar en smäll på käften utan att blinka.

Only, they dont.

/Simon Bank