Derbydag. Eller derbynatt. Jag sitter och ser på filmer från presskonferenserna i Rom, både Edy Rejas och Claudio Ranieris.

De är så fina, båda två. Ranieri försöker, desperat, att lyfta över något slags omvänt favoritskap på Lazio. Inte för att de gått en månad utan förlust eller för att de har en uppsjö anfallare som börjat hitta rätt – utan för att de… är sämre.

– De som ligger före i tabellen brukar inte vara favoriter. De som ligger efter måste rädda sin säsong, så de brukar vara favorit.

Reja tar emot med upphöjt lugn, men erkänner att det är en större match för Ranieri än för honom.

Inte för tabellens skull, utan för att Ranieri är romare och för att kvällens partitissima klyver Rom på mitten.

300 poliser, 400 matchvärdar och två polishelikoptrar kommer att vaddera Olimpico ikväll, jag hade kunnat ge en isländsk vulkan för att vara där, men nu är det som det är. Och det är som det är med romarna också, särskilt de i Roma.

Daniele De Rossi har fått ta det lugnt i veckan, eftersom han har allergi. Det finns något Akilles-gulligt över det, inte sant? Och de två senaste passen ute på Trigoria har Ranieri nött spel med Luca Toni, Vucinic och Ménez i en topp-tridente.

Och då har vi kommit till gissningsleken ”vänta ett tag nu, vem fattas här?”.

Nej, Ranieri har inte fjäskat med il capitano i onödan, och han plockade av honom i paus mot Palermo. Men inte kan han… väl…?

Vi får se. Det är Ranieris kväll lika mycket som Tottis. Dessutom är det, menar Ranieri, en kväll för poesi.

Sista året i Chelsea, när the Tinkerman såg som allra mest olycklig och Abramovitj-pressad ut, plockade han fram en engelsk dikt och citerade för den engelska pressen.

If you can meet with Triumph and Disaster

And treat those two impostors just the same

Om nederlag och seger du kan glömma

som två bedragare av samma ull

Rudyard Kiplings ”If”.

– I England kan de den där dikten. Jag läste den när jag var liten och kommer att fortsätta på det sättet. Bedragarna framgång och misslyckande kan förändra en man, men jag vill stå stadigt i mitten.

Det har gått sex år sedan Claudio Ranieri sa det där, men han har inte glömt. I går, på Trigoria, när han fick en fråga om derbyt blivit för laddat, drog han fram samme Kipling igen, och samma dikt.

– Segern är, som Kipling säger, bara en sida av samma mynt. Jag hoppas att staden får det trevligt, att alla kan gå lugnt till lo Stadio, både romanisti och laziali.

Hear, hear. In med Totti nu. Fram med partyt.

Vi hörs om ett par timmar, hörrni.

/Simon Bank