Det var så här:

Jag hade en plan. Egentligen handlar det om överlevnad, ett sätt att fylla på depåer som kokar torrt 300 dagar om året.

Att få vara fullt ut fan.

Slippa skriva, släppa av analytikerhatten hemma på hyllan, slippa tänka en enda hel tanke annat än ”CHARGE!!!”. Jo, det behövdes. Och jag hade en plan.

Det började inte bra, och det slutade inte bättre. Det hade varit en sen lördagsnatt, inte blöt men sen, och jag var halvvägs in i dimman efter ett par timmars sömn. Fick en gångplats på flyget, längst bak. Ner på Heathrow, in på expresståget, någon hoppade framför vår vagn. Självmord. Tragisk, ofattbar overklighet. Ut från tåget, mot tunnelbanan. Stängd. Bussar ersätter. Inte alls. Taxi in. 60 quid. Datakrasch på hotellet, kan inte få mitt rum trots att det redan är eftermiddag. Slänger av väskor, byter skor, tvättar ansiktet. Byter dystopier med Erik Niva. Åker ut mot Wembley och känner blodet börja röra på sig igen. Köper en öl. Äter två power bars, dagens första måltid. Promenerar upp mot the Green Man, Spurs pub för dagen. Solen i ansiktet. Having a sing-song. Spurs are on their way to Wembley. Tottenham’s gonna do it again.

Biljetten i handen. Wembley Way, massorna, friendly banter. Går den upp, tittar ner. Erik Niva säger att Dawson ska halka. Att det blir 5–0 eller 0–1. En öl till. Jag jobbar upp lite optimism. Jag jobbar ner lite pessimism: Det är en match som aldrig i helvetet kan vinnas. I bästa fall görs jobbet, i sämsta fall halkar Dawson.

In på Wembley. Ser Bassong halka. Bale halkar. Det där jävla rotlösa Wembley-gräset. Spurs är bättre, men Spurs är inte bra. Hysteriskt felbalanserat, med världens mest baktunga innermittfält och en yttermittfältare (Bentley) som inte utmanar en enda gång. Huddlestone halkar. Får varning. Inget djupledsspel alls, bara Bale som hotar med sitt inläggsspel, och fine Modric som försöker hitta svåra lösningar.

Paus. Det kommer inte att bli 5–0. En halv påse chips, min andra måltid för dagen. Pompey sjunger om Harry. Med all rätt. Det ska de göra. HARRY REDKNAPP’S MEN ARE ON E-BAY. Det börjar bli kallt. En öl till. Dawson har inte halkat än. Mathias, som jag ser matchen med, säger att han börjar få en bra känsla igen. 0–0. Yeah, that will definitely happen. Kissnödig. Förlamad från halsen och ner. Dawson halkar. 0–1. Frédéric Piquionne, mannen som fick blybollen i Frankrike häromåret och som jag avskydde redan förut. Han var en gris när han lämnade ASSE, han var en gris när han gick till Lyon, sedan dess har han mest varit värdelös, men nu har Dawson halkat och då är han jävla David Villa helt plötsligt.

Pompey playing up. Bra fans. Mördad klubb. Gudjohnsen in, mannen som var så usel i Monaco att de började längta efter Jan Koller igen. Vi är bortom all räddning. Kevin-Prince Boateng, av alla, 0–2. Ingen halkar.

40 minuters kö till tunnelbanan. Polishästar. Allergi. Fortfarande kissnödig. Förlamad från halsen och upp. Istid. Kafka. Pompey-hån. Inte bara förlusten, utan att alla objektiva i hela världen med all rätt sympatiserade med their lot. Vi har haft den mest osympatiske tränaren, det minst rörliga anfallsspelet och Michael Dawson at the back.

Erik Niva och Simon Bank äter indiskt, konverserar pliktskyldigt. Hästallergin kickar in på allvar, det drar från dörren, måndagen är på ingång. Borde summera fotbollshelgen i ett blogginlägg, men uppkopplingen ligger nere på hotellet och jag har mer allergi än energi. Ser fotboll på tv, Rory Delap kastar inkast, City dansar mot Champions League. Och så ett snabbsvep från the FA-cup innan jag somnar, samma väg mot avgrunden en gång till fast med färdig karta.

Det är söndag i livet, jag hade en plan, men nu sitter jag och stirrar in i en blå bildskärm och längtar bort. Viker undan det hårt bäddade hotelltäcket, kryper ner och vänder mig mot väggen. Hinner stänga av teven precis innan Dawson halkar. Ser det ändå.

 

/Simon Bank