Männer 3, Garçons 0
avNi vet den där bilden av en karatekickande Louis van Gaal som Erik Niva bjöd på en bit ner – kan ni storyn bakom den?
Jo, bilden i sig är ju en sak. Under Champions League-finalen 1995, när van Gaal coachade sina Ajax-kycklingar mot Milan, blev han vansinnig på att domaren missade att varna Desailly och protesterade genom att utföra den där imponerande sparken rakt upp i luften.
Efter bragdfinalen blev bilden snabbt emblematisk. Det holländska karateförbundets ordförande André Sukel konstaterade att karatesporten äntligen fick positiva rubriker i samband med fotboll, just efter att Cantona gett dem… mindre positiva rubriker. Karateförbundet gav på stående fot van Gaal brunt bälte.
Allt gott? Njo. Nja. Tolv år senare stod van Gaal på en annan scen och ombads berätta lite om den legendariska 95-finalen. Så det gjorde han. Om spelarna, matchen, triumfen. Och sparken? Jo, Louis drog den storyn också.
– Du skulle inte kunna… visa…?
Det är klart han kunde. van Gaal kavlade upp kavajärmarna, tog sats på den hala scenen, hoppade en meter upp i luften och… bröt benet. När han skulle fria till sin nuvarande hustru Truus kunde han inte gå ner på knä – helt enkelt eftersom knät numera är trasigt.
Och med den inledningen kan vi gå vidare och konstatera att a) van Gaal ska coacha i en Champions League-final igen, och b) att Lyon inte var nära att skada honom ikväll.
Man kan ge sig in på en massa pseudo-förklaringar kring psykologi, att OL i ett slags blandning av överladdning och ovana vek ner sig. Och visst. Det gjorde de. Men grundförklaringen är så oerhört mycket enklare: Man monterar inte ner Bayern Münchens kantspel med ett rangligt 4-3-3. Man hotar inte Bayern med en ensam, toklöpande Lisandro på topp. Och, framför allt, man går inte till några som helst finaler med (en trevlig, intelligent, filosofisk, välklädd, sympatisk och värdelös) Jean-Alain Boumsong som mittback.
Claude Puel förlorade den här matchen med 100-0. Jag gillar Hamit Altintop väldigt mycket, det är omöjligt att inte beundra Ivica Olics dynamo eller Bastian Schweinsteigers omskolade innermittsjag. Men OL har precis lika bra spelare på de positionerna – de märktes bara inte. Lisandro är – jag lovar – en världsanfallare, men han gör ingenting helt utan hjälp. Och den hjälpten fick han inte förrän det var för sent, när Puel skickade in pantern Gomis bredvid Lisandro.
Det var slakt. Pojkar mot män. Underbart spel av Bayern, rytmen var deras och farten var deras och det taktiska kunnandet var deras. Toppklass.
Nu är FC Bayern tillbaka där de hör hemma, och van Gaal har tre veckor på sig att fundera ut hur hans mittbackar ska hantera Leo Messi eller Diego Milito.
De har i alla fall en bättre chans än ett Boumsong och Cris.
/Simon Bank