Hittills är Bordeaux både trängre och gråare än jag föreställt mig, och själv är jag lomhörd som en pensionerad berguv – men annars är det mesta pretty peachy, faktiskt. Messi-manin hänger kvar och Kongo-Kim ska snart göra en fullkroppssatsning mot outforskade höjder.

Ändå vore det ett sorts svek att enbart låta den här Europacupveckan handla om dem.

I förrgår var det precis tio år sedan Chris Loftus och Kevin Speight knivhöggs till döds på Taksim-torget i Istanbul. De var två Leeds-supportrar som åkt till Turkiet för att se sitt lag spela Uefa Cup-semi, och aldrig kom hem igen.

Exakt vad som hände den där kvällen vet varken du eller jag, men enligt de flesta och mest trovärdiga utredningar tycks det faktiskt ha handlat mer om fel-plats-fel-tid än om förhärdade huliganer som visste vilket spel de deltog i. Det brändes turkiska flaggor och turkiska pengar på det där torget – men inget tyder på att det gjordes av sällskapet som Loftus och Speight ingick i.

Egentligen spelar det ingen roll ändå.

När matchen mellan Galatasaray och Leeds trots allt blåstes igång kvällen efter morden vände den tillresta engelska sektionen unisont ryggen mot planen. Det här var inte längre deras fotboll, det här var inte längre något de ville se.

Tre turkiska män har sedan dess dömts för morden på Speight och Loftus i flera rättsinstanser – ändå är de fortfarande på fri fot, skyddade bakom ett ändlöst virrvarr av meningslösa överklaganden.

När nu tio år har gått spelar inte längre Leeds United i några kokande Ali Sami Yen-grytor; de tvingas åka till en arena som heter Huish Park och som saknar tak för bortaläktaren. Intrycket blir långt ifrån lika maffigt, men symboliken förblir ändå densamma. När domaren blåste igång måndagsmatchen mellan Leeds och Yeovil vände den vitblå sektionen ryggen mot planen, fotbollen och det juridiska systemet.

De väntar fortfarande på rättvisan.

Under tiden driver de välgörenhetskampanjen Leeds Fans Remembrance, ser till att en minnesplakett sätts upp utanför Elland Road och lägger ner blomsterkransar vid Billy Bremner-statyn. De håller minnet levande när andra föredrar att glömma.

När domaren förkunnade en tyst minut och spelarna i Leeds och Yeovil radade upp sig med sina sorgband valde engelska tv-bjässen Sky Sports att fortsätta sitt försnack som om ingenting särskilt var i görningen. De har nu tvingats gå ut med en ursäkt. De hade bara råkat glömma bort att det visst var en dag med lite speciell betydelse för Leeds United.

/Erik Niva