Det var det, det.

Nu har vi viktigare saker att ägna oss åt. Upp strax efter klockan fyra, ut till Barajas, in i något budgetplan, ner på Gatwick, in till Victoria, vidare till Paddington.

Och så – slagläge på Wembley.

Och så skrämmande upplagt för ett antiklimax som inte skådats på årtionden.

Vi ska ju bara spela av den här semifinalen. Låta klassen tala mot ett sorgligt demoralisersat Portsmouth som knappt ens får ihop till fullt lag.

Men så funkar det ju inte med Tottenham.

Sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1990-talet är det ytterst sällsynt att vi går in i en stormatch som favoriter. Det ligger liksom i sakens natur att vi möter ett Man United eller ett Liverpool när det väl börjar dra ihop sig till cupfinaler eller avgörande ligamatcher.

Några få undantag har vi dock stött på genom åren – och nästan varje gång har vi fallit platt ner på näbben.

* Tottenham Hotspur-Coventry City
FA Cup-final, 1987
Spurs kom till den här matchen som enorma jättefavoriter. Vi var obestridliga cupkungar med våra sju bucklor – redan två under 1980-talet – medan lilla Coventry inte hade spelat en enda final under klubbens 104-åriga historia. Efter två minuter gjorde målmaskinen Clive Allen också sitt 49:e mål för säsongen. 1-0. Easy. Det här var ju på den tiden som Spurs fortfarande var bra på riktigt, och vi hade ägnat säsongen åt att utmana på tre fronter med en minimal, liten förhoppning om en historisk trippel. Det blev givetvis ingenting alls. Trea i ligan, ut i Ligacupsemin – och till slut en chockartad förlust mot Coventry i FA Cup-finalen. Keith Houchen kvitterade med en klassisk språngnick halvvägs in i andra, och vår försvarsgeneral Gary Mabutt knäade in ett olyckligt självmål en bit in i förlängningen. 2-3.

* Tottenham Hotspur-Everton FC
FA Cup-semi, 1995
Det här kan ju låta som en jämn och oviss match, men självförtroendet var skyhögt på förhand. Gerry Francis hade tagit över efter Ossie Ardiles som manager, och äntligen fått vår offensivt ambitiösa ”Famous Five”-satsning med Klinsmann, Sheringham, Dumitrescu, Anderton och Barmby att fungera. I kvartsfinalen mot Liverpool hade vi vunnit på Anfield för första gången sedan Titanic sjönk, efter en grandios kvittering av Sheringham och ett dramtiskt segermål av Klinsmann. Egentligen skulle inte ens Tottenham ha deltagit i den här upplagan av cupen – vår briljanta ledning hade lyckats få oss utkastade för ekonomiskt fuffel, innan beslutet sedan upphävdes – men från den positionen hade vi alltså sluggat oss hela vägen till semin på Elland Road. Nu kunde det väl bara inte ta stopp här, ett steg från sagoslutet? Jodå, det kunde det. Evertons ”Dogs of War” kämpade enkelt ner ett vekt Spurs. Matt Jackson gjorde ett mål, Graham Stuart ett annat – och bortglömde nigerianske murbräckan Daniel Amokachi gjorde sin enda minnesvärda insats i engelsk fotboll med ytterligare två mål. 1-4.

* Tottenham Hotspur-Blackburn Rovers
Ligacupfinal, 2002
Det här var säsongen då vi gjorde nystart efter att äntligen lyckats kasta ut Arsenal-infiltratören George Graham ur klubben, och ersatt honom med klubbikonen Glenn Hoddle. Hoddle sjösatte en ambitiös flerårsplan, där första steget var att hämta in ett knippe erfarna vinnare – Sheringham, Poyet, Ziege – för att omedelbart säkra spel i någon av Europacuperna. Det skulle sedan öka chanserna att värva ännu bättre spelare, vilket skulle ge ytterligare bättre resultat och hela den positiva spiralen skulle vara igång. Så var det tänkt – men den mästarstrategin var fullständigt beroende av att vi besegrade Nils-Eric Johansson och hans Blackburn på Millennium Stadium. Och det gick ju inte. Les Ferdinand träffade jumbotronen när han hade öppet mål och ett drygt år var hjälten Hoddle och hans storslagna visioner utsparkade ur klubben. 1-2.

Och det här var ju ett effektivt sätt att tappa all tillförsikt inför eftermiddagen – men två underbara Youtube-klipp fick mig på humör igen.

Vi har försnacket inför cupfinalen 1987 – där hela Coventry-laget står och hänger bakom Jimmy Greaves när han först garanterar Tottenham-seger, för att sedan börja skaka – men vi har framförallt den här uppladdningen inför semin 1995. Aaah… Vi har den gamla vinjetten, vi har en ung Alan Hansen. Vi har highlightssjoket där Ronnie Rosenthal gör hattrick och Anders Limpar sätter en boll i krysset. Och vi har de fullproppade kortplatsläktarna som bevis på hur FA Cupen på den här tiden i stort sett fortfarande var en lika viktig turnering som Premier League. Går ni inte igång på det klippet är ni helt enkelt födda i fel tid.

Let’s get it on.

Tottenham-Portsmouth, 0-1, Utaka, 84. Efter ett enda långt bombardemang av David James tappar en halvskadad Michael Dawson fotfästet på den slippriga mattan, Utaka springer in bollen och firar med någon fjompig afrikansk dans.

/Erik Niva