Det kunde man ju gett sig fan på.

Redan före matchen, redan när de ställde upp och hälsade på varandra, redan då… något med det där leendet, som hos en rackarpojke som kommit på ett riktigt fint bus, som planterat klipulver i någons shorts, lagt ut häftstift eller dragit en fälla av något slag.

Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano – det kunde man ju gett sig fan på att du hade något på gång inför Romas stora fest.

Och de får ju skylla sig själva, AS Roma.

När Inter spelade igår gav en sanslöst usel Materazzi bort initiativet till Atalanta direkt, och eftersom Matrix själva forte är att göra fel så att det blir rätt (som vi brukar säga i Castellane, Marseille) så var det förstås det bästa som kunde hända. Inter fick slita från början, fick dra in matchen i sina händer och börja knåda. Väckarklocka. 3–1. Job done.

Roma fick en annan match. Och då ska ni läsa fick kursivt.

Samp var så försiktigt och artigt och räddhågset, de sjönk hem och hoppades på Pazzini-Cassanos briljans i kombination med Romas barmhärtighet.

Bara det att Roma inte var barmhärtigt.

Bara det att Francesco Er Pupone Totti bestämt sig för att visa vem som fortfarande är Capitano och kejsare i den här stan.

Totti var fullkomligt magnetisk första halvtimman. Det finns ingen i världen som gör konstfulla saker på samma sätt som honom. Zidane fanns, Gourcuff har något liknande. De gör det liksom i förbigående, med rak rygg, som om de vore balkangubbar som drog sulfinter på en asfaltsplan i Subotica i en five-a-side en sen sommarkväll; en klack, en konstspark, en blindpassning. Så vadådå.

Totti briljerade, Vucinic ledde sin match-i-matchen med 100-0, Perrotta var den Perrotta som kastar sig in i straffområdet och ställer till med tio sorters oreda. Menez var bättre än han brukar vara när han startar matcher.

Roma lekte, helt enkelt. Livet var så enkelt och vackert och behagligt att de glömde att det kunde vara på något annat sätt. Juan håll på att cykla in 1–0 efter tio minuter, Totti styrsköt in 1–0 i bortre efter en kvart, Vucinic magi-klackade fram Totti till ett kanonläge direkt efter, det var konstsparkar och fartfotboll i vartannat anfall och en fenomenal Storari var det enda som skvallrade om att det kanske bara skulle bli 3–0 och inte mer.

Men Peter Pan, Fantantonio, El Pibe, Cassano… han hade förstås något på gång.

Han hade haft en dribblingsräd före paus, det var allt, men om det nu fanns något i Samps gåfotboll som skvallrade om att de ville vara med i matchen så var det a) Cassano, och b) att de trots allt promenerade upp med fyra-fem spelare när de kontrade. De behövde alltså bara få en chans, och när Cassano fick den så vred han Burdisso ut och in och droppade över bollen på Pazzinis huvud ett par meter från mål.

1–1. Om Roma hade somnat förut så började mardrömmen där, och de hämtade sig aldrig från den. En Milan-målvakt (Storari) och en ex-romanista (Cassano) fnissade åt sina pojkstreck, Ranieri tog ut Cassetti och fick in Taddei för att spela sina sista marker – och då snickrade Mannini och Pazzini ihop 1–2 från en övergiven vänsterkant. 23 matcher utan förlust blev inte 24. När Ranieri lämnade Olimpico så låg den där osynliga, förbannade förlorarmanteln över hans axlar igen.

Ironiers ironi:

Nu kan bara Lazio rädda Roma. Inter tappar inte poäng mot Siena eller Chievo. De har fått ligan nu. Ranieri var tårögd efteråt, Totti satte sig på gräset, Luca Toni sjönk ihop.

Cassano log, lycklig som en liten, liten pojke.

Det kunde man gett sig fan på.

•••

Och på andra sidan gränsen?

Marseille gick in med pressen på sig, Auxerre hade åkt till Toulouse och manglat Téfécé och OM skulle bara jobba hem sina tre poäng, mot ett ASSE som tränas av Marseillepojken Christophe Galtier.

Och OM klarade det, som de har klarat det hela långa våren. Det finns så många berättelser i detta OM, det gör det i alla OM, men den som alla kommer att berätta i morgon är den om Mathieu Valbuena och hans säsong.

Han var totalt utfryst av Deschamps i höstas, fick höra att han var långt från laget, och när januari kom var alla i Frankrike bergsäkra på att Valbuena skulle ta sina 165 centimeter och flytta från Provence.

Men ett kvartssamtal med Deschamps senare så var han kvar för att kämpa, och nu är han hela OM:s maskot. Inte bara för att han är så kort, utan för att de aldrig förlorar när han spelar.

Valbuena har spelat 20 matcher från start den här säsongen. Marseille har vunnit 17 av dem, spelat tre oavgjort, och när OM tog ett gigantiskt kliv mot sin första titel på arton år i kväll så var det Mini-Mathieu som gav dem knuffen de behövde.

På fredag spelar OM i Auxerre, mot Auxerre.

Ni ska inte räkna med att Marseille står kvar om de vinner.

/Simon Bank