Morgonen efter en Mourinho-mangling gör man helst inte många knop. Man slipper gärna ställa klockan på 04.45, och man har inget emot att vara utan de där timmarna i en transithall på flygplatsen i Zürich.

Men här sitter man.

Gör inget särskilt Pusslar ihop gårdagen med att bläddra i hyperventilerande italenska och indignerade katalanska tidningar. Köper några magasin, läser ikapp på sånt man missat.

Och helt utan förvarning kommer den så – det som måste vara tidernas minst befogade parallell mellan en någorlunda framgångsrik fotbollsspelare och världens mäktigaste man. I en artikel i skotska Daily Record pratar den amerikanske mittfältaren Maurice Edu om hur veteranförsvararen David Weir varit en viktig del av Rangers titelvinst.

Hmm… Amerikaner… En kamp mot oddsen… Artikelförfattaren samlar ihop de komponenter han har, funderar några varv på hur han ska få ihop allt – och sätter sig sedan och knackar ner den här inledningen på sin artikel:

”Maurice Edu watched in astonisment as a working-class black man with a Muslim sounding name became president of his country. But while the rise of Barack Obama stunned this exiled American, it’s nothing compared to the miracle he sees every day he works beside David Weir”.

Nä. Mitt i prick. Truly nothing, that is.

/Erik Niva