0-0-matcher har aldrig varit min pryl.

Jag vet såklart om att man som seriös fotbollsfigur ska känna uppskattning för ett väl utfört försvarsarbete – och det gör jag i viss mån – men det finns ofrånkomligen ändå alltid något enerverande oförlöst över 0-0-matcher.

Undantaget? Vicente Calderon tidigare ikväll. Det fanns inte en oförlöst fiber kvar på den arenan när ett panikslaget Atlético Madrid till allra sist hankade sig fram till sin första europeiska semifinal på elva år.

They’re a bit Spurs, you know.

Väldigt länge mot Valencia en picknickpromenad för Atleti. De borde ha dödat matchen – Forlán lobbade först utanför när han var fri från mittlinjen, sedan jättetippade urgamle Tottenham-uven César Sánchez hans högerslägga i stolpen – mot ett Valencia som tycktes fullständigt apatiskt.

Men det här är Atlético de Madrid, och den klubben gör helt enkelt inte saker och ting enkla för sig. I 80:e minuten kvar dök plötsligt ett läge upp för David Villa, och på andra sidan av den ribbträffen var Atlético ett lag i spillror. Resten av matchen var total terror för de rödvita; Valencia hade kunnat göra fyra mål och borde ha haft en straff.

Frågan på Calderon var inte om Atlético skulle fucka upp, utan hur det skulle gå till när de gjorde det – och känslan av hur en hel arena bara står och väntar på dödsstöten känner jag så väl igen från till exempel ett ställe som heter White Hart Lane och ligger i norra London.

Men under över alla jävla under. 95 minuter tickade undan, Atlético höll ut och Calderon festade som om de vore 1999.

Jag gladdes med dem. Det finns något förtröstansfullt över förlorarklubbar som bryter sig ur sina bojor.

***

På annat håll i den europeiska ligan – den där som är en cup – gjorde Mladen Petrić ett av säsongens mål med sin akrobatiska cykelspark i Liège. Petrić hade själv satt bollen i rullning, och eftersom Paolo Guerrero inte får spela någon mer Bundesliga-fotboll den här säsongen passade han på att dribbla in ett mål nu när han väl fick chansen att lira lite.

Premier League-klubbarna har ju fått skala ner sina ambitioner om världsherravälde, och får nöja sig med att dominera på lägre nivå i år. VM-sugne Bobby Z väntade i hela 19 sekunder borta mot Wolfsburg innan han spann runt och tog Fulham till outforskade höjder.

Liverpool lyckades på något sätt se imponerande och skakiga ut på samma gång. Kuyt tog fram sin Everton-rörelse och nickade in 1-0, sönderskällde Lucas Leiva sprang in 2-0 och en svepande fullplanskontring gav Fernando Torres öppet mål fram till 3-0. Ändå var de liksom tvungna att låta paraguayanske målmaskinen Óscar Cardozo borra in en frispark, och Nando Torres fick lov att chippa in ytterligare en boll innan läget på Anfield lugnade ner sig någorlunda.

Han ville ju inte gå miste om hemkomsten, Torres. Härnäst packar ”El Niño” sin europeiska väska och åker tillbaka till det Vicente Calderon som fortfarande älskar honom mer än de älskar någon annan fotbollsspelare.

/Erik Niva