När Johan Cruijff lyfte upp en ung Pep Guardiola i Barcelonas a-trupp hade han en enkel första lektion att ge. Den handlade om det som på modern fotbollsprosa heter ”bolltempo”.

– Spelar du med ett tillslag är det mycket bra, sa Cruijff. Spelar du med två tillslag är det bra. Men om du använder tre… är det värdelöst.

Pep har gett samma lektion till alla sina spelare, de flesta av dem har marinerats i samma filosofi under hela sin skolgång – men när det väl var dags för slutprov i årets Champions League så hade de glömt alltihop.

Det räckte ju med att se Inters laguppställning för att se hur matchen skulle te sig. Inter kom utan Pandev, Mourinho valde att låta Chivu försöka försvara bort Dani Alvés istället för att – som i Milano – låta Pandev skrämma honom till lydnad.

Det blev ett ultradefensivt Inter. Ett lågt Inter. Ett Inter som knöt fast Cambiasso i Leo Messis skosnören.

De första tio minuterna klockade bollinnehavet in på 82–18. 82–18!

Låt mig ta med mig två lågstadiegrabbar i sockiplast in på Camp Nou så har jag själv arton procents bollinnehav mot Barcelona.

Det var alltså upp till Barça att göra matchen, och det blev ännu mer så efter att de Bleeckere gett Thiago Motta världens mjukaste gulröda kort. Inter rullade in lagbussen i höjd med straffområdet och bad en bön. Tokcentrerad backlinje, samma spelsätt mot ett passningslag som Tottenham använde mot Arsenal senast. Det fanns inga ytor att löpa in på bakom backlinjen, man kunde inte få in ett kreditkort ens mellan mittfält och backlinje. Allt som återstod var diagonallöpningar, inlägg, blixtsnabba uppspel efter de få anfall Inter gick upp i – eller magi från en Ibrahimovic eller en Messi.

A. Barça hittade, så när som på några fåfänga Alvés-försök, aldrig de där diagonalerna.

B. Barça slog få inlägg, och Zlatan var aldrig nära dem.

C. Kontringsuppspelen var för långsamma.

D. Zlatan rörde knappt bollen, Leo Messi gjorde inget med den.

I andra halvlek spelade Barça fotboll med tre-fyra-fem-sex tillslag. Anti-fotboll. Den där plan B som de skulle skaffat sig till den här säsongen sågs inte till någonstans, inte förrän desperationen tvingade fram Pique som forward. Pique blev den enkla lösning de behövde.

Det räckte till 1–0. Det räckte till 2–0… som blev bortdömt för hands. Men det räckte inte.

Den där jävla Champions lämnar Barcelona i natt.

Zlatan Ibrahimovic byttes ut efter att ha haft totalt noll skott på mål på två matcher mot sitt gamla lag. Idag vaknar han upp som, för första gången, genuint och konkret ifrågasatt av alla runt FC Barcelona.

Inter är i Champions League-final. Massimo Moratti kan kisa upp mot pappa Angelo, och om tre veckor kommer antingen Javier Zanetti eller Mark van Bommel (tvillingsjälar, de där två) att lyfta bucklan med de stora öronen.

FC Barcelonas dröm tog slut här. Imorgon vaknar de till det hårda, verkliga arbetet att hålla undan för Real Madrid och undvika en kraschlandning.

/Simon Bank