Men för helvete.

Ända sedan Wembley har jag varit på uruselt fotbollshumör. Inget annat i idrottsvärlden kan suga musten ur mig som en riktigt vakumförpackad Tottenham-insats, få mig att ifrågasätta värdet av att fortsätta bry sig. Spurs är meningslöst, alltså är fotbollen också meningslös. Ergo: mitt yrkesliv är meningslöst, min passion något utan värde.

Ibland tar det några dagar, någon enstaka gång flera veckor – förr eller senare släpper det alltid. Men det skadar ju liksom inte med lite hjälp på vägen.

Egentligen tog jag mig tillbaka upp i sadeln redan under timmarna före matchstart. Simon Bank hade för en gångs jävlla skull orkat släpa sig upp till White Hart Lane, och utan att kunna hjälpa det slank jag snabbt in i rollen som oönskad turguide. Allt från det helt bedövande ointressanta (”I det gathörnet låg Prince of Wales-puben förut. Där drack jag före min första match som säsongsbiljettsinnehavare, 97”) till högkalibrigt extremnörderi (”Uppför den där gatan bodde den stora Bill Nicholson ända tills han dog”).

Vi gick luggslitna Seven Sisters Road upp – förbi alla de där halalhaken och alla afrikanska ringerier som vuxit fram efter att den traditionella engelska arbetarklassen flyttat längre ut i förortsbältet – och solen sken och sirenerna ylade och supportrarna strömmade och jag kände att… Fan, jag älskar ju det här. Jag älskar de här kvarteren, som med årtiondena kommit att kännas som mina egna. Jag älskar White Hart Lane och jag älskar Tottenham Hotspur Football Club.

Egentligen behövdes inte vinsten. Jag var redan ute på andra sidan. Men ja… den gjorde ju sitt.

White Hart Lane glödde av den där extra elektriciteten som kvällsderbyn alltid ger. Nya Wembleys raka motsats. Sulzeer Jeremiah Campbell är på vippen att göra mål efter en minut. Danny Rose gör istället det mest osannolikt vackra mål jag någonsin sett av en Tottenham-spelare, Jason Cundy ochDavid Bentley inkluderat. Arsenal håller bollen, Spurs kontraslår. Några få minuter in på andra får outtröttliga multigeniet Gareth Bale friläge. Håller inne, håller inne… och borrar ner bollen i närmsta hörnet. Arsenal sätter in Walcott och van Persie, fortsätter rulla runt bollen. Ledley King och Michael Dawson är herkuliska. Heurelho Gomes gör tre räddningar av yppersta världsklass på fem minuter. ”Heurelho Gomes – I want you to shag my wife”, sjunger WHL. Men sedan stöter Nicklas Bendtner in bollen.

Rätt ofta får jag frågan om ifall jag är journalist eller supporter. Svaret är naturligtvis att jag är både-och – men även om jag lägger ner både mer tid och energi på mitt yrke kan det aldrig någonsin få mig att känna lika mycket och starkt som supporterbiten. Sista tio minuterna är ren, obefläckad tortyr. Jag undrar inte om Arsenal ska göra mål, bara när det ska komma. Och om de ska hinna göra ett eller två till. Jag mår direkt fysiskt illa. På allvar funderar jag – som aldrig någonsin lämnar arenan innan matchen är slut – på att dra i förtid för att slippa se det oundvikliga.

Till sist – efter att ha snurrat ner igenom alla Dantes nio infernokretsar – går slutsignalen. White Hart Lane lyfter ut i hyperrymden.

Jag hoppas att arenan tar mark igen ganska snart, och blir kvar där den står. Ska vi kunna fäkta oss in i Europaeliten behöver vi visserligen bygga nytt – men hur mycket skulle egentligen den där Champions League-kvarten vara värd? Kvällar som den här saknar White Hart Lane ju Premier League-motstycke som überkompakt tryckkokare. Bäst i Europa blir vi ändå aldrig. Fortsätt istället föda mig med några såna här upplevelser vart tredje år eller så, och jag är rätt jävla nöjd.

Jag gillar inte längre fotbollens storskaliga spelregler, jag tycker inte om de som styr sporten och jag har inga högre tankar om de flesta som spelar på yppersta toppnivå. Ändå fortsätter jag vara blint och intensivt förälskad i själva fotbollssporten.

Ett av mina absoluta favoritklipp därute i cyberrymden är det som spelades in då Aaron Lennon gjorde 4-4 på Emirates – och välkända engelska medieprofilen Danny Kelly slänger all professionell neutralitet rätt över bord. Just det här har inget att göra med att det var Tottenham som råkade göra mål, det är den totala, hjärtbultande ärligheten i ögonblicket som gör det.
– I LOVE FOOTBALL, STAN! I LOVE IT!!

Det här jobbet grundas för mig inte i vare sig objektivitet eller neutralitet. Så länge jag fortfarande kan känna samma grundmurade lycka som Danny Kelly är jag ändå på precis rätt plats.

I love football. Long may it last.

/Erik Niva