Alltså, ni skulle ju slippa läsa om Tottenham ett tag, överdosen var maximerad.

Men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Jag märker ju själv av att jag fastnat med handen i kogret där de bredaste penslarna finns. Var och varannan dag pumpar jag upp något som mer eller mindre historiskt – men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Efter en av de värsta förlusterna i min 25-åriga Tottenham-epok går de sedan och ger mig fyra av de absolut bästa dagarna under samma evighetslånga period. Så bra som Spurs spelat under ett par 30-minutersperioder under de här två matcherna, så bra har jag nog aldrig någonsin sett dem förr.

Idag gjorde vi det dessutom utan fem 100-procentiga startspelare, och ytterligare ett halvdussin av våra självklara ersättare.

Det har hänt att folk som inte bryr sig om fotboll har haft rejäla problem att förstå sig på min relation till Tottenhams spelare: ”Du verkar ju inte gilla någon av dem – varför håller du då på laget?”. Fair question, I s’pose, men alla ni som läser det här kan ju själva redogöra för svarsresonemanget om hur man numera håller på klubbmärken snarare än de som råkar bära tröjan för stunden.

Nu märker jag dock hur mina känslor håller på att gå igenom en förändring av seismiska proportioner. Helt plötsligt gillar jag ju spelarna, känner beundran och till och med stolthet för dem (förutom Benoit Assou-Ekotto, but that goes without saying).

Michael Dawson är världens bästa människa, alla kategorier. Tom Huddlestone och Luka Modric har chockerat mig genom att pussla ihop ett tre-för-två-innermittfält av allra högsta Premier League-klass. Och sedan är de där andra två…

Nu när jag redan dundrat på om hur jag sällan eller aldrig sett Spurs spela bättre kan jag lika gärna fortsätta ner för samma linje. Så hög individuell nivå som Heurelho Gomes och Gareth Bale hållit sedan nyår kan jag bara komma på att jag sett två Tottenham-spelare tidigare bemästra – Gazza säsongen 90-91 och David Ginola 98-99. Hade jag tagit ut ett världslag – ja, ett VÄRLDSLAG – baserat på de tre senaste månaderna insatser hade de här två platsat, bredvid Messi, Xavi och Rooney.

Om inte Gomes får plats i Brasiliens VM-trupp är det en travesti, då turneringen redan går miste om en superstjärna från Wales. Han är en fotbollsspelare i en medeldistanslöpares kropp, och springer just nu till sitt lag minst tre, fyra öppna målchanser per match.
– Jag tror att han satte världsrekord i löpning för fotbollsspelare redan i matchen på Wembley, säger Harry Redknapp.
I den matchen sprang Gareth Bale 1011 meter i vad som betecknas som sprintfart. Hans höghastighetslöpningar i minst 21 km/h var mer än dubbelt så många och långa som de en genomsnittlig Premier League-ytterback får ihop till under en match.
– Det är skrämmande att tänka på vad han kan uträtta. Han har allt. Han är sex fot, kan nicka, har en fantastisk vänsterfot och bra löptouch. Utöver sin löpförmåga, säger Redknapp.

Och nej, jag tror fortfarande inte att Tottenham klarar någon fjärdeplats, men just idag spelar de ingen roll. De fyra senaste dagarna har varit bland de bästa under en 25 år lång tid med Tottenham, och de kan ingen någonsin ta ifrån vare sig mig eller spelarna.

De ska ha ett väldigt stort tack för det.

/Erik Niva