Jodå, jag har läst tidningarna. Jag har surfat in på Marca och MD. Jag har sms:at till C-Ron utan att få några svar. Jag har till och med testat att sms:a igen – med smileys – men fortfarande utan att få svar.

Jag förstår alltså att det är stormatch på gång nere i Madrid. Men har ni plats för ett par graders split-vision även en lördag som den här?

Klart ni har. Så jag tänkte be er skicka en tanke till ett lag som heter Union Sportive de Boulogne-sur-Mer Côte d’Opale (de kallas ”Boulogne” i folkmun, ingen aning om varför).

I kväll möter Boulogne Lens i en match som inte bara är ett nordist-derby, utan också en match som riskerar att skicka ner Boulogne i Ligue 2 igen, ett år efter att de gick upp.

Det finns ett par skäl att gilla Boulogne. Ett är att de har den alldeles ljuvlige Grégory Thil, en skyttekung som vräkt in mål i varenda division och burit Boulogne hela vägen till Ligue 1. När hans knä gick sönder i höstas minimerades klubbens små chanser att hänga kvar till att bli mikroskopiska. Nu är han tillbaka, ikväll spelar han från start.

– Vi måste vinna, säger Thil.

Rätt så. Men det stora skälet att gilla USBCO är en 1,90 lång, 110 kilo tung man som ser ut som en större variant av Kojak. Jacques Wattez, heter han, och han har gått ner 20 kilo sen han tog över den här klubben.

Låt mig berätta lite om Wattez. Han kvalar nämligen in som en av mina absoluta favoritpresidenter. Vi tar det från början. 1994 åkte Boulogne ner i National 2, franska division fyra. De hade skulder på fyra miljoner franc, snuddade vid konkurs, och borgmästaren som höll i spakarna i föreningen lyfte luren och ringde till en 130-kilosman utan hår.

Jacques Wattez var ju typen som fick saker gjort. Han är uppvuxen i fiskehamnen i Boulogne, Frankrikes största, och hans pappa fick honom att sluta skolan när han var sexton. Istället skickades han iväg till Irland för att bygga företag, prata engelska och lära sig fiskebranschen inifrån.

När han kom hem var han redo att grunda ett imperium, och det hade han gjort. Unipêche är bara ett av företagen han driver. När telefonen ringde och han fick frågan om han ville ta över en skuldsatt division fyra-klubb var ”nej” det enda rimliga svaret.

Så Wattez sa ”ja”.

– Om jag hade lyssnat på mina revisorer och mina rådgivare jämt så hade jag fortfarande haft ett skjul med fisk nere i hamnen i Boulogne, har han sagt.

Han chansade, helt enkelt. Han satte sig i ett möte med klubbledningen i belgiska badorten Knokke-le-Zoute. Mötet avslutades med sex Irish coffees – och att Watez tog över, med stöd av ett par kompisar.

– Han var väldigt hetlevrad i början, men han har lugnat ner sig med åldern, säger Aymeric Sougniez, vd i USBCO.

Allt det här är ju fint och lite roligt. En askungesaga, en liten klubbs väg mot stjärnorna under en stark ledare. Sånt. Men det är inte därför jag gillar Wattez. Det handlar om personlighet.

– Med honom finns inget som är i närheten av normalt. När han ringer har jag aldrig en aning om vad som ska hända, har viceborgmästaren Frédéric Cuvillier förklarat.

– Jacques är 95 procent bra, fem procent svinjobbig, dömer Sougniez.

Jag har aldrig sett honom utstråla något annat än stort, varmt engagemang. När USBCO åkte ur cupen mot ett division fyra-lag i februari dundrade han att ”idag skäms jag över att vara Boulonnais”. Han har kastat en låda i huvudet på en spelare i omklädningsrummet. Han har slagits med en motståndarsupporter efter ett derby mot Saint-Omer.

Men om vi nu ska komma till cloun, den lilla berättelse som för alltid kommer att göra mig till Wattez-fan, så får vi backa två år, till 2008.

Det var i februari, Boulogne hade mött och förlorat mot National-laget Tours i cupen. 2–1, efter förlängning. Efter matchen gick en vansinnig Wattez ner till omklädningsrummet för att höra hur tränaren Philippe Montanier (i Valenciennes sedan i somras) hanterade situationen.

Montanier var också förbannad, men han avslutade sitt förmanande tal med att säga åt spelarna att ”okej, grabbar, då ses vi på träningen imorgon, vanliga tiden”.

”Som vanligt”?

”Som vanligt”?!

Det var då Wattez fick nog, det var då stor-Kojak klev in och tog över.

– Messieurs! I helvete att ni ska träna som vanligt imorgon. Vi ses nere i hamnen klockan 05.00. Så ska ni jävlar i mig få se hur riktiga arbetare ser ut.

Det var inget han bara sa. Morgonen efter släpade sig en trupp hyfsat välbetalda fotbollsproffs ner till fiskehamnen för att se hur riktiga arbetare – dom som köper fotbollsbiljetterna, sitter på läktaren, tittar på tv, köper tröjor till sina ungar – arbetar.

Händelsen ledde till att Jacques Wattez fick RMC:s utmärkelse le Micro d’Argent (Silvermicken) 2008. Den innebar också att jag för alltid kommer att hålla en tumme för honom.

/Simon Bank