Inför varje stort mästerskap görs den här typen av undersökningar – vad skulle du offra för att ditt lag skulle vinna VM?

Den här gången skulle tydligen 93 procent av engelsmännen fasta i en vecka för ett guld. 70 procent av italienarna skulle säga upp sig från jobbet. Efter finanskrisens effekter på bostadsmarknaden är amerikanarna det folk som är mest villig att offra sitt hem för en framgång, medan sydkoreanerna är de som är beredda att ge upp sin kärleksrelation.

Jaja, det här är ju lätta saker att säga, och på ett sätt kanske till och med rimliga saker att lova. För de riktigt fotbollsintresserade vore ju ett VM-guld en av livets höjdpunkter – fullt jämförbart med en stor framgång i privatlivet – hur fånigt nu det än låter.

Men de som inte har något val då? De som tvingas investera en stor del av sig själva i fotbollssporten, utan att någonsin få några titlar tillbaka. Säsongen har hunnit in i skedet då det bokas guldfester i ena tabelländen – samtidigt som förlorarna kastas ut i den andra.

Det här är för de nedflyttade lagen, de supportrar som säkert kunnat fasta en vecka eller offra ett jobb för att slippa – men som likafullt gick iväg till sina arenor för att se sina värsta farhågor besannas.

I England säger vi idag adjö till:

Burnley FC
In på stopptid leder Liverpool med 3-0, och kontrar fram ett friläge för ett fjärde. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Babel rakar in bollen. Liverpool jublar. Repriserna vevas. Ändå hör du bara ett ljud från läktarna i bakgrunden samtidigt som Ryan Babel galopperar fram mot mål: ett trotsigt ”Burnley-Burnley-BURN-ley!”. Alla gillar ju Burnley. Fotbollens lilla kulturbygd där uppe i norr, där det vare sig fanns pengar eller befolkningsunderlag, men där man ändå bestämde sig för att försöka ge sig på Premier League på sitt eget sätt, enligt sin egen tradition. De var bara inte bra nog.
Huvudorsak: För dålig spelartrupp och för små resurser för att förstärka den.
Defining moment: Frälsaren Owen Coyle tyckte att gräset såg grönare ut i Bolton – och magin var bruten. Så långt hade Burnley lyckats hålla sig på rätt sida av nedflyttningsstrecket, tack vare att spelarna tillsammans presterade bättre än de egentligen var individuellt. Under Brian Laws sjönk de sedan ner till normalstandard – och då räckte de helt enkelt inte till.

Hull City AFC
För ett knappt år sedan stod Phil Brown och sjöng Beach Boys-låtar på KC Stadium. I lördags sjöngs det inte särskilt mycket alls på det där nybygget uppe vid The Humber. Rekordköpet Jimmy Bullard symbolikmissade straffen som kunnat erbjuda en livlina, och Hull var ute. De har levt över sina tillgångar – lånat ihop till en helt okej trupp – men klubbledningen har varit alldeles för rörig för att förvalta sin vildsinta ekonomiska satsning. Den gamla ordföranden ville inte sparka den gamla tränaren, men det ville den nya ordföranden som istället tog in Iain Dowie och gav honom den störtlöjliga titeln Football Management Consultant. Vissa spelare var lojala mot någon styrelsegubbe, andra mot någon tränare, någon tredje mot sitt lönekuvert och någon enstaka mot själva klubben. När lagkaptenen George Boateng skulle förklara fiaskot ägnade han hela intervjun åt att attackera den före detta tränarstaben.
Huvudorsak: Splittrad klubbledning ger splittrad tränarstab ger splittrat lag.
Defining moment: Phil Brown skäller ut sina spelare på Eastlands innerplan. Hull City blev aldrig samma Premier League-klubb igen.

Portsmouth FC
Vissa klubbar åker ner och vi undrar ifall vi ser dem igen redan efter nästa säsong. Andra klubbar åker ner och vi undrar om vi någonsin ser dem igen. Ingen har minsta aning om vad som händer med Portsmouth efter FA Cup-finalen. Förmodligen kommer de väl till spel i Championship till hösten, men i så fall kommer knappast mer än en liten handfull spelare finnas kvar från den här truppen. Resten kommer att slumpas bort och sägas upp – och ersättas av kontraktslösa gratisspelare med låga löner. På en sommar ska nu Portsmouth bygga ett helt nytt lag. De har absolut inga pengar att göra det för. Kanske lyckas de få ihop ett slagkraftigt mischmasch av oprövade juniorer och desperata gamlingar, men förmodligen kommer det bli väldigt mycket värre innan det blir bättre. Portsmouth kan sjunka både en, två och fem divisioner ytterligare.
Huvudsaklig orsak: 120 miljoner pund i skulder?!
Defining moment: FA Cup-segern 2008. Det är ju kul att ha fått ihop ett lag med Lass Diarra, Sulley Muntari, Glen Johnson, Sol Campbell, David James, Niko Kranjcar och Pedro Mendes – jävligt trist bara att man egentligen inte har råd med en enda av dem.

Äsch jävlar… Här hade jag tänkt fortsätta med att skriva om Livorno och Siena som ramlat ur Serie A, men nu gnäller Hugo som en härsken höskrinda. Jag får ägna mig åt viktigare saker ett tag, och förhoppningsvis komplettera med helgens italienska förlorare framemot eftermiddagen.

/Erik Niva