Okej, detta borde jag väl skriva några ord om.

Från och med höstens säsongsstart så ingår jag alltså i Viasat-studions sändningar från Premier League. Det ska bli alldeles förjävla roligt.

Det innebär inte att jag ska sluta på Sportbladet. Jag tänker jobba på som vanligt med mitt riktiga arbete, bara lägga på ytterligare en tilltalande dimension. På Sportbladet har ju vägen till Premier League varit ganska stängd i några år – vi har förmånen att ha en briljant Peter Wennman som bökar runt i England – så det här är en fantastisk chans för mig att kunna jobba lite mer med den liga som alltid legat mig allra närmast om hjärtat. Samtidigt har jag ju ingen som helst avsikt att släppa skrivandet om det där ungerska derbyt som berättar så mycket om landet eller den där italienska streckmatchen med så ofantligt stor betydelse.

Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Ser ingen anledning att låta bli.

TV är inte mitt hemmamedium – kommer nog aldrig att bli det – men trots det har jag rätt klara tankar om hur svensk fotbolls-tv borde kunna utvecklas. Precis som jag säger i den där länkade artikeln ovan så tycker jag att vi har blivit rätt duktiga på att analysera den lilla detaljen som påverkar matchbilden. Det är jättebra, och så ska det givetvis fortsätta vara. Men själv tycker jag ändå att det är tråkigt att granskningen av det lilla skeendet nere på planen totalt fått skymma alla de stora berättelser som konstant mullrar på utanför sidlinjerna.

Jag vill vare sig rita pilar eller rabbla statistik. Jag vill rikta in mig mer på sammanhangen, historierna – allt det där som gör fotboll till mer än en sport, och allt det där som fortfarande ger engelsk fotboll sin speciella identitet. Jag är rätt övertygad om att det inte går att fullt ut förstå sig på the roughs and tumbles of the Premier League ifall man inte har the pie and mash som sitt bread and butter – och hänger ni här på bloggen regelbundet tror jag att ni fattar ungefär vad jag menar med det.

Jaja. Vi får se hur det går. Oavsett vilket känns det i alla fall sjukt stort att få möjligheten att bli en del av den här svengelska tv-traditionen, att bygga vidare på arvet från det Tipsextra som borde kulturminnesmärkas. Tipsextra var tv-programmet som förändrade mitt liv, som fick mig intresserad av fotboll. Hade det inte varit för Tipsextra hade jag vare sig haft det här jobbet eller skrivit det här blogginlägget.

Den engelska fotbollen är min fotboll mer än någon annan. Och nej, det innebär inte att jag är ointresserad av den italienska eller den spanska eller den tyska ligan – alla som läst mig någorlunda regelbundet vet att jag gillar alla fotbollskulturer – men det innebär att det ska bli alldeles extra roligt att göra det här jobbet.

Left Foot Forward.

/Erik Niva