Jag unnar Roma tre poäng för Rosella Sensis återhållna ångest, för det röda, för Curva Sud, för fem andraplatser, för att de är en levande korkad underbar förening, för Er Pupone och Ilary, för Claudio Ranieris ledsna ögon, för Ménez parisiska pojkdumhet, för Roma Roma Roma och för miljoner saker till.

Men för de 90 minuterna? Nja. Nä.

I derby della capitale var ramen bättre än tavlan, och Lazio på de allra flesta sätt bättre än Roma. Ranieri ställde, förstås, inte över Totti. Men Totti ställde över sig själv. Offensiven var en sak, de hade inte mycket där, men framför allt så körde Rejas himmelsblå över Romas mittfält. Fem mot tre, och då krävs det att i alla fall en av tre anfallare tar klivet ner och plockar upp en motståndare.
Toni är spets, han gör inte sånt.
Totti är Totti, han hade ingen lust. Och när Vucinic också fuskade så var matchen och härligheten Lazios. Fria landskap. Varsågod. Pricka in bollar bakom backlinjen på Floccari och Rocchi och se vad som händer.
Lazio gjorde det, och Lazio gjorde det bra. Roma söndagspromenerade, taktiskt illojalt och ihåligt. Till slut var det bara en fråga om var fördämningen skulle brista. Och nej, det var det inte alls eftersom Cassetti var med.
Cassetti ser inte ut som en fotbollsspelare, av den enkla anledningen att Cassetti inte är någon fotbollsspelare, och när den där bollen kom så läste han Rocchis löpning som Al Qaida läser Hustler. 1–0. Rättvist.

Jag tycker inte man ska hylla tränare som vänder matcher som de själva tappat, men Ranieri plockade i alla fall ut både kejsar Totti och vicekejsar DDR i paus. De satt på bänken och såg ut som buspojkar utanför rektorsexpeditionen.

Någonstans var det väl symptomatiskt att två straffar avgjorde en match utan större spelkvalitéer. Båda straffarna var mjuka som bomull (men Taddeis dyk var verkligen vackert), Floccari slog sin ofattbart uselt och Vucinic montenegrinmörsade in sin utan en darrning.

Det var över då. Roma är ingen vinnarklubb, men de har fått ett vinnarlag och de visste det efter 1–1. En usel Brocchi-duckning senare hade Vucinic montenegrinmanglat in 2–1 på frispark, och även om Reja coachade rätt (han plockade av Lichtsteiner som varit lagets bäste, men det var taktiskt smart) och även om Zarate var underbar så var manus skrivet.

Det är klart att det blev bråk efteråt, det är klart att lille korkskallen Ménez blev varnad i onödan – men i natt dansar Testaccio så att det vibrerar hela vägen till Milano, och man vinner inte serier på segrarna man förtjänar, utan på de andra.

Svennis, med erfarenhet från både Roma och Lazio:
Môcke bra:
Zarate – Perrotta
Môcke, môcke bra:
Lichtsteiner – Julio Sergio
Môcke, môcke, môcke bra:
Rocchi – Vucinic

/Simon Bank