Medan vissa räknar nummer ägnar sig andra åt det som verkligen betyder något (och då menar jag inte att gå in och bära sitt lass i division V mellersta, även om det också måste göras).

Nä, det har blivit familjedags här i bloggen.

I något svagt ögonblick i en annan tid fick jag för mig att lova en liten berättelse om en brödraskara som slår allt annat här i fotbollsvärlden. Det var förmodligen inte helt sant, men tillräckligt sannolikt för att vi skulle ge oss på att prata vidare om det när tillfälle gavs.

Och nu, vettni, har tillfället kommit och bjudit ut sig med uppsträckta handflator!

I helgen tog ju All Boys klivet upp i Primera División i Argentina, och det mest remarkabla med det lilla avancemanget var att det innebär att Ariel Zárate äntligen får spela i den argentinska förstadivisionen.

– Nu har jag fått vad jag ville. Nu spelar jag ett år med All Boys i ligan och sen slutar jag, förklarade en rörd Ariel efter bragden.

Med det känns det ju fullkomligt naturligt att ge sig in och ranka världens mest lyckade fotbollsbröder, sett utifrån de punkter där kvantitet möter kvalitet. Två bröder i landslaget räcker ingenstans, åtta bröder i division tre räcker inte ett dugg längre. Här är det kombon vi är ute efter. Och eftersom vi dessutom just sett en Ayew skjuta upp det sagolika succélaget Arles-Avignon i Ligue 1 så finns det väl inget att vänta på. Här har ni de bästa fotbollsbrödraskaror världen känner:

BRÖDERNA ZÁRATE (ARGENTINA)
Lurigt rövarband, med storebrorsan Sergio som ledare. Vi stöter oftast på honom i rollen som Mino Raiola-snackande rådgivare åt minstingen Mauro, som enligt honom är en kombination av en ung Maradona och en något äldre Jesus Kristus. Vilket han inte är. Riktigt än.

Sergio Zárate, 40 – imponerande karriär genom Argentina (Vélez), Tyskland (Nürnberg), Italien (Ancona) och Mexiko (Necaxa). Gjorde en a-landskamp för Argentina 1992. Har slutat, och försörjer sig som agent åt småbrorsorna. Bra gig.
Ariel Zárate, 36 – en brokig karriär i främst Spanien (Malaga) och i argentinska andraligan. Har just spelat upp All Boys i Primera División.
Rolando Zárate, 31 – viktig spelare (anfallare) i Vélez i argentinska förstaligan. Har gjort försök med Real Madrid, där han spelade i b-laget och gjorde enstaka inhopp i a-laget. Gjorde en handfull landskamper för ett par år sen.
Mauro Zárate, 23 – yngst och bäst. Har ju haft ett märkligt andraår i Lazio, klarade inte riktigt av att plötsligt vara den alla litade på. Men första året visade att han är en de intressantaste unga spelarna i hela Serie A.

BRÖDERNA PALACIOS (HONDURAS)
Fantastisk familj, med en tragisk historia. De skulle ju varit fem. Lille Edwin kidnappades hemma i La Ceiba för tre år sedan, och återfanns i fjol, mördad. Han blev sexton år gammal.

Milton Palacios, 29 – back och trotjänare i den honduranska ligan. Har knegat på och gjort ett drygt dussin landskamper.
Jerry Palacios, 28 – anfallare som nu stuckit till Japan för att göra lite pengar. Gjorde mål för landslaget mot USA i en träningsmatch i vintras.
Wilson Palacios, 25 – kom över till England och gjorde dundersuccé i Wigan. Köptes dyrt av Tottenham, och är precis lika bra där. Stenhård bollätare och nyckel i landslaget.
Johnny Palacios, 23 – är kvar hemma i Olimpia som back, men togs just ut i Honduras VM-trupp.

BRÖDERNA MANDANDA (FRANKRIKE/KONGO)
Grabbarna som jag lovade att skriva om. En målvaktsdynasti utan motsvarighet in the history of the world. Ever. Hela grejen med dem är att alla är målvakter, och bara en form av lågintelligens hindrade förbundskaptenerna i Kongo och Frankrike att skriva historia när Kongo mötte Frankrike B och Steve spelade första halvlek för Frankrike medan Parfait spelade andra halvlek för Kongo. Satans idioter. Hur fint hade det inte varit med en brorsa i vardera laget?

Steve Mandanda, 25 – fransk mästare med OM häromveckan, stod i mål för Frankrike i går. Konkurrerar med Hugo Lloris om att vara Frankrikes nummer ett.
Parfait Mandanda, 20 – har gjort ett gäng märkliga karriärsval och är nu fast med tröja nummer 40 på bänken i Beauvais. Började som back, men sågs som ett stort målvaktslöfte i Bordeaux som junior. Var u-landslagsmålvakt för Frankrike, men har gått över till Kongos a-landslag.
Riffi Mandanda, 17 – blev målvakt eftersom han ”inte gillade att springa”. Stor, tung grabb som snabbt blev ordinarie i Frankrikes U17-landslag och togs ut till U18-landslaget i vintras. Spelar för Caens u-lag.
Over Mandanda, 10 – jo, skratta ni, men jag tänker i detta nu bli den förste i Sverige som säger att ”här har ni en fransk landslagsmålvakt för 2020-talet”. Lille Over står mål i Paris-klubben Lusitanos Saint-Maur, och José Anigo har redan bett om en option för Marseille för att köpa honom. Jo, han skämtade. Men ändå inte. ”Mitt mål är att bli Frankrikes bäste målvakt” har lillgamle Over sagt.

BRÖDERNA AYEW (GHANA)
Jag vet inte riktigt vad det är med Marseille, men det är som att generna blir starkare där (och nej, inte mig emot). Gamle superduperhjälten Abedi Pelé kan det här med att skicka sitt DNA i arv.

Ibrahim Ayew, 22 – back i egyptiska topplaget Zamalek och uttagen i Ghanas VM-trupp.
André Ayew, 20 – har Marseille i blodet, och jag älskade att se honom i hans första matcher som 18-åring, men nu är han utlånad och har varit oerhört viktig när Arles-Avignon mirakulöst lyckats gå upp i franska förstaligan. Uttagen i Ghanas VM-trupp.
Jordan Ayew, 18 – sjuk fysik och ett sjuhelvetes skott, jag såg hans debut för Marseilles a-lag i vintras och han gjorde förstås mål direkt. Kommer att spela för Ghana väldigt, väldigt snart – annars snor Frankrike honom.

Där har ni dem, fotbollsvärldens allra bästa bröder. Har ni några fler får ni gärna dela med er.

Och nej, Cyril Rool har inga bröder. Han tacklade ut dem ur vaggan.

/Simon Bank