Mitt i smeten. Ägnade fredagskvällen åt Hammarby–Brage 0–1 (ett reservartat Bajen hade bollen, men Brage anföll med tydligare idéer och tillräckligt mycket hjärna hos spelare som Forslund, Jevtusjenko Jr och duktige Daniel Åkervall i hålet) och ska ägna lördagen åt bröllop (inte mitt)

Så jag tar rygg på Erik Niva och ber om ursäkt för att jag är kortfattad. Vilket väl mest av allt bevisar att vi inte förstått ett dugg av hur man ska blogga.

Det finns, i allt korthet, två saker vi borde bära med oss in i helgen.

Först och främst: Liz Lambert Jr.

Gordon Stewart hade ju Rick. Stuart Baxter hade Lee. Arnor hade Eidur och Socker-Conny hade Robert Laul.

Arvtagare är ett fenomen vi liksom aldrig får nog av i fotbollen. Det är därför som det är mig en sann glädje att tala om att Elizabeth Lambert, trots sin avstängning, fortfarande är alive and kicking (så att säga) i fotbollsvärlden.

Hennes ande lever och har hälsan i ungdomsfotbollen, vilket alla vi som följde Michigan Legacys hårda fajt mot Fraser Motion kunde notera tidigare i vår.

Hårda bud. Mer av den varan? Jo, ni noterade ju så klart att Ajax dansade hem holländska cupen i veckan. 4–1-kross mot arvfienden Feyenoord, en efterlängtad titel och i alla fall en halv räddning av en säsong då ligatiteln hamnade ute i provinserna.

Det skulle förstås firas, så Ajax förvandlade Amsterdam Arena till en scen och skickade ut spelarna framför jublande fans. Var och en av spelarna fick knalla fram, ta en mikrofon och säga… ja, vad de hade lust med helt enkelt. ”Tack för säsongen”, ”Vi älskar er”. Sånt.

Till slut var det belgiske superbacken Jan Vertonghens tur. Han lommade fram, lätt övertänd, greppade micken och tog tillfället i akt att sjunga lite för Feyenoord:

– Het zijn maar kut kakkerlakken! KUT KAKKERLAKKEN!

Snällt översatt ”ni är bara ena jävla kackerlackor”. Ajax lite hårdare fans kallar Feyenoord för kackerlackor, men det är inte riktigt den officiella klubbhållningen. Supportrarna på Amsterdam Arena jublade på kapp, men Vertonghen riskerar förstås kraftiga straff.

Det i särklass mest underhållande med det här klippet är trots allt Martin Jols min på slutet. Gotta love the chubby man.

/Simon Bank