…och prinsen blev kung.

Diego Milito, Il Principe, prinsen från Buenos Aires avgör Serie A, bollen på en bricka från den gamle traktorn som aldrig blivit gammal, den perfekte humanisten, zapatisten och mittfältsbasisten Javier Zanetti, 36.

Alldeles nyss var Inter ett elakt lag med en trevlig tränare, nu har de blivit ett trevligt lag med en elak tränare, och ingen i världen kan tycka annat än att det är rätt män som till slut drar med skölden hem till Milano och Moratti ett varv till. Den lojale löparen Milito, den lojale tjänaren Zanetti.

Men visst, det låg länge en annan saga på lut den här söndagen.

Roma sänkte Chievo utan att ta i, Totti rammade ribban och Vucinic drog ur proppen. Resten handlade om Siena, om en missad Ekdal-chans men framför allt om den långe pojken med ryggen mot Robur-curvan nere i den här toscanska sänkan.

Gianluca Curci lämnade Roma för två år sen, men han lämnade aldrig Rom.

Han föddes som fotbollsspelare på Trigoria, han fick chansen i Romas a-trupp, inte ens när han skrev på för Siena för två år sedan tänkte han tanken att flytta ifrån sin lägenhet hemma i Rom. Han bor kvar, i samma område som flera av Roma-spelarna, och pendlar till arbetsveckorna i Toscana.

Curci är romare. Det var han mot Inter idag, och alla som följt Curci vet att han har sina dagar när han helt enkelt inte släpper in mål. Det här var en sån dag ända tills Zanetti bestämde sig för att kasta sig in mot straffområdet med bollen, ända tills Milito tog den vidare och stoppade in den i mål.

Curci försökte, men han kunde inte stjäla tillbaka titeln som hans Roma gav bort mot Samp häromveckan.

Inter är stora, mäktiga mästare igen, och det är Roma som gjort dem till det. Roma sprang med dem hela vägen hem – Claudio Ranieri har tagit flest poäng av alla sedan han tog över i september – och pressade fram det allra bästa ur dem. Och det bästa är bra. De har anfallare som springer, mittfältare som är lugna med och utan boll, världens bäste högerback, en av världens bästa målvakter och världens bäste coach. De har också världens märkligaste mittback, men Matrix lyckades inte förstöra festen trots att han gjorde ett par halvhjärtade harakiri-försök på slutet.

I morse satt jag på en uteservering med spansk sol och italienska tidningar, och läste om Mourinhos svar på Ranieris uttalande om att han kände trötthet, ”La Noia”, inför Mourinho.

– La Noia di Ranieri? undrade Mou. Vad är det? Den enda jag läst och känner till är ”La Nausea” (”Äcklet”) av Sartre. Han var filosof, nobelpristagare och väldigt passionerad fotbollsälskare.

När en tränarpsykning innefattar Sartre vet ni varför Italien är bäst i världen på sagor om fotboll.

Och i det landet heter de regerande mästarna, idag precis som igår, FC Internazionale.

Complimenti, ragazzi. Madrid nästa.

/Simon Bank