Det har gått 20 år sen jag såg mitt första VM på plats. Jag var femton år, just i färd med att formas för livet (fast det säger man inte då, man säger mest ”ahmenn jobbiiiit” eller ”ja städa ju typ igår”) och jag var i Italien i en månad och lärde mig hur världen ser ut.

Den var snygg som Maldini, hård som en kamerunsk tvåfotstackling, självklar som Diego, kall som en Brehmestraff.

Men framför allt var den lika ömtålig som Paul Gascoigne.

Jag ska inte referera ett VM som de flesta av er kan utantill, utan bara konstatera att det var en turnering som stod med ett ben i den gammelengelska fotbollsvärldens tegeldamm och med det andra i framtidens fashionabla Premier League-mytologi. På dess ena axel satt huliganer och thatcherism, en bit fram på vägen stod Tony Blair och new-labour-jonglerade med Kevin Keegan.

Gazza grät, och det var en föraning om en ny värld. Pete Davies skrev en bok om det, och om en vecka har en filmatisering av den boken premiär. Den heter One Night in Turin, och den påstår sig ha läppläsnings-avslöjat exakt vad Sir Bobby Robson sa för att trösta den otröstlige Paul Gascoigne.

– You’ve got all your life ahead of you.

Om Gazza vetat vilket liv det skulle bli hade han aldrig slutat gråta.

Här är trailern. Med en sämre reservvariant om ni har svårt med ljudet.

/Simon Bank