Medan Simon Bank hinner med två separata tupplurar på tåget mellan Madrid och Barcelona lyser flitens lykta över grannsätet.

Vi har ju en säsong att summera. Det är klart att jag också ser fram emot Millwall-Swindon på Wembley precis lika mycket som the next man, men grovt hugget tog ju den europeiska fotbollssäsongen 2009-10 slut igår. Styvt räknat tycker jag att det varit den bästa säsongen på länge; maktbalansen har i alla fall skakats om en liten aning och de flesta ligor har levt in i det sista.

För egen del är det klart att det blev en extra minnesvärd säsong i och med Spurs fjärdeplats, och därför har jag också känt mig nödgad att dela upp säsongssammanfattningen i två olika segment – ett för den verkliga världen och ett för mitt eget lilla universum.

Hursomhaver, här har ni the good and the bad från de senaste tio månaderna. Vi hade ju kunnat inkludera the ugly också, men jag är effektiv och nöjer mig en länk till the Football Management Consultant of Hull City.

Största ögonblick I:
Dagen då mest pengar ger bäst fotbollslag är den dagen då den här sporten dör. Det kan låta krasst, men det finns faktiskt ett egetvärde i att de största satsningarna ibland kollapsar under sina egna förväntningar. Självfallet var det ett ofantligt privilegium att få sitta på Santiago Bernabéu igår och se Javier Zanetti höja bucklan – ändå var det ett viktigare glädjeögonblick då jag slog på datorn den där höstkvällen och konstaterade att Alcorcón gjort fyra mål på Real Madrid på en dryg halvlek. Det må låta bakvänt, men i en fotbollsvärld där bara de stora kan lyfta pokaler är det ibland viktigare att notera vilka som förlorar än vilka som vinner. Även om jag såklart tippar på hatten mot Olympique Marseille, Bursaspor, Twente Enschede och Atlético Madrid också. Dessutom: David Beckham tar upp en gröngul halsduk på Old Trafford, St Pauli tillbaka i Bundesliga, Fulham till Uefa Cup-final.

Största ögonblick II:
I realiteten borde det såklart varit stunden då slutsignalen gick på Eastlands och Champions League-platsen var säkrad, men det var ett ögonblick fyllt av overkligt surrealistisk förvirring. I klassen för ren och pur extatisk sekundlycka vinner i stället sekunderna efter Danny Rose hamrat in sin 40-metersvolley mot Arsenal. Visserligen gott om surrealistisk förvirring där också, men man har liksom inte tid att reflektera över det när man ligger underst i någon sorts extatisk moshpit sju rader nedanför sin egentliga sittplats.

Värsta ögonblick I:
Jag satt på den där nybyggda terminalen på Heathrow och skulle gå på planet till Luanda bara några få minuter senare. Ett sista svep på de internationella nyhetsbyråernas hemsidor – en rubrik som bokstavligt talat faktiskt fick mig att frysa till. Den exakta ordföljden har jag glömt, men rubriken innehöll i alla fall orden ”Togolese national team”, ”machine gun-attack” och ”Angolan border”. Det 2010 som skulle bli den afrikanska fotbollens stora år var över innan det ens gått en månad.

Värsta ögonblick II:
Så jävla kul är det inte att kunna säga vad-var-det-jag-sa. Några timmar innan fribiljett-till-finalen-matchen mot Portsmouth gick jag ut och tippade att Michael Dawson skulle halka och Spurs därigenom förlora. Inte fan blev jag lyckligare för det när förlängningen väl kom och Dawson väl halkade. Den där helvetesprofetian innebar inget annat än tredubbel frustration när den väl besannades. Vi hade precis givit en FA Cup-final i present till Portsmouth, och därnäst skulle vi behöva ta nio poäng mot Arsenal, Chelsea, Man United och Man City för att nå fjärdeplatsen. Där och då var jag helt och fullt övertygad om att Spurs skulle förbli samma förutsägbara förlorarklubb i alla evinnerligheters evighet.

Bästa match I:
Kanske säger det något om fotbollens inneboende överlevnadskraft att den allra bästa matchen jag såg följde omedelbart på det allra värsta ögonblicket. Jag hann landa i Angola, häpna över likgiltigheten gentemot det togolesiska landslaget, köa i åtta timmar för en ackreditering och ta rygg på nationens diktator genom avspärrade gator för att precis hinna till de afrikanska mästerskapens öppningsmatch. Efter 78 minuter ledde värdnationen Angola med 4-0. Vid slutsignalen hade Mali kvitterat till 4-4. Football… bloody hell. Lyon-Marseille var ju också rätt okej, men faller helt enkelt på närvarostrecket. Första Manchester-derbyt är bisarrt nog en bit efter.

Bästa match II:
Det var ju inte så att man jublade efteråt, men… Everton-Tottenham, 2-2. Under 25 minuter i början av andra halvlek gjorde Spurs precis vad man ville, inklusive två mål. Under 20 furiösa slutforceringsminuter med Seamus Coleman som pådrivare vände Everton därefter hela sin säsong. I 93:e sprang sedan Wilson Palacios till sig en straff, som Jermain Defoe givetvis missade. A game and a half, this one. 

Sämsta match I:
Angola-Algeriet, 0-0. En förvärrad variant av den uppgjorda matchen mellan Västtyskland och Österrike 1982. Båda lagen blev klara för de afrikanska mästerskapens kvartsfinal vid kryss, och de orkade inte ens låtsas. Själv hade jag åkt hem från Afrika, och var av någon anledning inkallad som expertkommentator i Eurosports sändning. Det var rätt svårt att upprätthålla någon form av entusiastiskt sken. 

Sämsta match II:
Fulham-Tottenham, 0-0. Också ett sätt att kasta bort en Annandag på.

Bästa laginsats I:
Barcelonas första roliga-timme mot Arsenal på Emirates kan mycket väl ha varit den bästa offensivfotboll jag sett ett klubblag spela. Inters sista tiomannatimme mot Barcelona på Camp Nou är nästan garanterat den bästa defensivinsats jag skådat.

Bästa individuella insats I:
Jag älskar ju den där bilden på hur sex livrädda belgare står mot en ensam Diego Maradona. Den är tagen på Camp Nou, 1982. Hade bara fotograferna varit vakna hade det gått att hitta en likadan bild på samma arena, 28 år senare. Varje gång Leo Messi hade bollen i CL-kvarten mot Arsenal trodde alla på arenan – inklusive Arsenal-spelarna – att han skulle göra mål. Det blev fyra. Om 28 år kommer jag garanterat fortfarande skryta med att jag var där.
 

Bästa individuella insats II:
Hedersomnämningar till Michael Dawson för Chelsea och Gareth Bale för i stort sett varenda match sedan nyår – men målvaktsinsatsen som Heurelho Gomes stod för mot Arsenal var något hämtat från en helt annan dimension. Under en avgörande femminutersperiod gjorde han tre räddningar av Gordon Banks-klass, tog tre bollar som i praktiken redan var i mål och som var och en kunde vänt både match och säsong.

Sämsta individuella insats I och II:
Alltså, det är ju tråkigt att behöva konstatera, men här behöver jag inte dela upp kategorin. Den europeiska toppfotbollens sämsta individuella insats under säsongen 2009-10 gjorde tyvärr hedersknyffeln Erik Edman på White Hart Lane. 1-9. Lite beroende på hur sträng man vill vara kan man säga att alla nio mål passerade hans vänsterbacksposition.

Bästa laginsats II:
På onsdagen tog vi vår första ligaseger över Arsenal på ett årtionde, tack vare en bättre insats än jag trodde att laget var kapabelt till. På lördagen slog vi ligamästarna från Chelsea, genom att spela ännu bättre. Att matchen slutade 2-1 var en smärre parodi. Det kunde, borde verkligen ha varit 4-0 eller 5-0. I stora stycken den bästa match jag någonsin sett Tottenham göra åp White Hart Lane.

Sämsta laginsats I och II:
Erik Edman var ju inte ensam, bara allra sämst. Wigan-spelarna fick lov att hosta upp pengar för att kompensera den lilla skara fans som åkt hela vägen ner från nordväst till London den där söndagen. De kom alldeles för billigt undan. Utmanare? Tja, det var väl inte så jävla bra av Liverpool att bli utspelat av ett Reading som knappt skapat en målchans under höstens bortamatcher i The Championship. Och ska man utvärdera prestationen nyktert så gjorde ju inte direkt Lazio någon bragdinsats i den där spökmatchen hemma mot Inter…

Vackraste mål I:
Benjamin Huggel för Basel i det schweiziska klassikermötet med Zürich.

Vackraste mål II:
The Liverpool Beach Ball.

Team of the Season, EPL
Heurelho Gomes (Spurs)
—
Branislav Ivanovic (Chelsea)
Richard Dunne (Aston Villa)
Roger Johnson (Birmingham City)
Gareth Bale (Spurs)
—
James Milner (Aston Villa)
Frank Lampard (Chelsea)
Cesc Fábregas (Arsenal)
Florent Malouda (Chelsea)
–
Wayne Rooney (Man United)
Didier Drogba (Chelsea)

Team of the Season, Serie A

Julio Sergio (Roma)
–
Maicon (Inter)
Lucio (Inter)
Leonardo Bonucci (Bari)
Juan Vargas (Fiorentina)
–
Esteban Cambiasso (Inter)
David Pizarro (Roma)
Wesley Sneijder (Inter)
–
Antonio Di Natale (Udinese)
Diego Milito (Inter)
Mirko Vucinic (Roma)

Team of the Season, La Liga
Victor Valdés (Barcelona)
–
César Azpilicueta (Osasuna)
Gerard Piqué (Barcelona)
Filipe Luis (Deportivo)
–
Jesús Navas (Sevilla)
Xavi (Barcelona)
Ever Banega (Valencia)
Javi Martínez (Athletic Bilbao)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
–
Leo Messi (Barcelona)
Gonzalo Higuaín (Real Madrid)

2009-10 – how was it for you?

/Erik Niva