Vädret är engelskt, stan är spansk.

Det är väldigt ovanligt att engelska supportrar är i numerärt underläge vid en stormatch på neutral plan, men i duggregnsfesten nere på Reeperbahn är Atléti-fansen minst dubbelt så många som Fulham-folket. Om inte annat är det en påminnelse om vilken väldigt liten klubb Fulham i grund och botten fortfarande är – trots att engelsmännen sålde sina 12 400 officiella biljetter på fyra timmar – och hur innerligt Atlético har längtat. Om vilken osannolik final det här verkligen är.

Det speciella med den här turneringen är hur den ger hopp och drömmar till andra klubbar än de allra största. Den här dagen är den största Atlético Madrid upplevt på 14 år, och den största i hela Fulhams historia. Alla klentrogna som fortfarande inte förstått sig på Uefa-cupens storhet borde verkligen vara här. Jag är väldigt glad att jag får vara det.

***

Tiden är knapp, så vi får lov att ladda upp med några random iakttagelser. I dagens tidning skriver jag lite mer om Fulhams 18 matcher långa väg till den här finalen, den som startade för nästan tio månader sedan på en arena i Vilnius utan läktare på kortsidorna.

Ni har hört det mesta om vilken speciell engelsk fotbollsmanager Roy Hodgson är, men jag vill passa på att uppmärksamma ytterligare en aspekt. I mitt researchdokument för den artikeln refererar han på olika platser till författarna JP Donleavy, John Updike, Milan Kundera, Richard Yates, Philip Roth, Sebastian Faulks, Isaac Bashevis Singer, Saul Berry, Sebastian Berry, samt skådespelarna Cary Grant och Gérard Depardieu, målaren Kandinskij och operan Turandot.

Hade jag skrivit om Harry Redknapp hade referenserna sett aningen… mindre intellektuella ut.

***

Inte nog med att Atlético tycks ha fler tillresta fans än Fulham – tjeckiske mittbacken Tomáš Ujfaluši spelade fyra år i Hamburg, och förutsätter att även lokalbefolkningen stöttar spanjorerna.
– Jag hoppas det, i synnerhet som det var Fulham som slog ut Hamburg. Folket här kommer garanterat att hålla på oss.

***

Appropå Atlétis mittbackar så har förresten colombianen Luis Perea gått ut och försvarat sin landsmaninna Shakira, som hamnat i internationellt blåsväder eftersom hennes officiella VM-låt ”Waka Waka-Time For Africa” helt enkelt är för jävla usel.
– Jag gillar låten. Eller jag älskar den, som jag älskar all hennes musik. Det är svårt att hitta en dålig Shakira-låt, säger Perea.

Right. 

***

Atlético Madrid har spelat fyra stora europeiska finaler tidigare. 1974 var de en enda förlängningsminut ifrån att vinna Europacupen, men i den 119:e minuten tappade Pepe Reinas pappa Miguel Reina in ett långskott från Schwarzenbeck. Mycket av klubbens självbild som lidande martyrer kommer från det här misstaget. I omspelet mosade Conny Torstensson och hans FC Bayern spanjorerna med 4-0.

Vi hittar förresten svenskintressen även i två av de andra finalerna. 1962 var det Kurre Hamrin som kvitterade för Fiorentina mot Atléti, och 1986 sprang Vadim Jevtujsjenko in med Dynamo Kievs 3-0-mål.

Och Atlético Madrids sista final? Åh, det var visst Cupvinnarcupen 1963, då Tottenham gjorde en av de bästa matcherna i klubbens historia och vann med 5-1.

***

På andra sidan det musikaliska spektrat lär förresten gangstarapparen Clint Dempsey bli den första amerikanen någonsin att spela en europeisk cupfinal ikväll.

Senast Roy Hodgson var en del av en match av den här digniteten – Uefa Cup-finalen mellan Inter och Schalke 04, 1997 – var Thomas Dooley och David Wagner avbytare som inte fick hoppa in.

***

Mohamed Al Fayed är förstås i stan – mindre än en vecka efter att han sålt Harrods för 1,5 miljarder pund – men frågan är ifall han verkligen vill vara här.
– Tyska är ett språk som får dig att må uselt så fort du hör någon tala det, sa han i en intervju med The Guardian igår.

*** 

Äh, såhär hade jag kunnat hålla på ett tag, men nu finns det faktiskt inte mer tid. Det har blivit dags att sätta punkt, blogga ut och dundra upp till Volkparksstadion.

Historia ska skrivas.

/Erik Niva