Vad är det för dag?

Torsdag? Dagen efter Atlético Madrids förlösning? Dagen då Kim Källström läser en tabell där Lyon ligger trea?

Jo. Allt det.

Men framför allt och mest av allt är det den 13 maj 2010, och på dagen 20 år sedan en av de viktigaste fotbollsmatcher som aldrig spelats.

Den 13 maj 1990 gick Dinamo Zagreb och Crvena Zvezda in på Maksimir-stadion i Zagreb för att spela en jugoslavisk toppmatch, som skulle avgöra vilka som blev mästare. När de gick därifrån hade det som var Jugoslavien gått av på mitten. Det var inte början och det var inte slutet, men för många är matchen som inte blev både början av slutet och slutet av början på det som sedan blev krig, död och oförsonlig splittring.

Röda stjärnan kom till Zagreb med ett följe på mellan tvåtusen och tretusen supportrar, många Delije (de hårdkokta som ledaren Arkan sedan skulle rekrytera sitt paramilitära band av tigrar ur), och de mötte ett större hat än vanligt på gatorna den dagen. Stenkastning, rusningar. När de kom till Maksimir-stadion började Delije riva upp sin sektion på den södra läktaren. Kroatiska och serbiska fans hade krigat med ord, med nationalistiska ramsor, och efter ett par minuter gick det längre.

Bad Blue Boys, Dinamos huligangrupp, tyckte inte att polisen (den statliga, och i deras ögon storjugoslaviska) gjorde något för att hindra Delije. Istället gick de in på planen för att göra det själva, fick polisen mot sig och…

…där någonstans hade kriget fått sin första tydliga symbol.

Det var den 13 maj för tjugo år sedan när den ung Dinamo-kaptenen Zvonomir Boban sparkade mot (den, faktiskt, bosnisk-muslimske) polismannen Refik Ahmetovic.

– Attacken mot den där polisen avgjorde hur slutet för Jugoslavien snart skulle komma, säger Zlatko Kranjcar.

– Allt var politiskt uppbyggt. Den där matchen startade sammanbrottet för staten och systemet, säger Darko Pancev.

– Vi var inte rädda förrän vi såg polisen som skyddade våra omklädningsrum från mobben. Sen började vi inse att våra liv var i fara, säger dåvarande Zvezda-tränaren Dragoslav Sekularac.

Boban stängdes av nio månader, missade VM. Under veckorna som följde spelade Jugoslavien träningsmatcher i Zagreb – och blev utvisslade av den publik som nyss varit deras egen men som nu var kroatisk, inte jugoslavisk.

Nio år senare mötte ett självständigt Kroatien Jugoslavien i EM-kvalet. Det spelades in en oerhörd dokumentär om de där matcherna, med total tillgång till huvudpersonerna (många av dem hade varit med och vunnit junior-VM tillsammans 1987) och ofattbart bild- och intervjumaterial.

Även om ni inte kan er franska är den här versionen värd att titta på. Snabbkänslan kan ni få om ni spolar fram till någon gång efter sju minuter.

Filmen heter Det sista jugoslaviska laget.

Kommer man till Maksimir idag ser man fortfarande minnesplattorna utanför arenan, till minne av nationens hjältar. Det kom ett krig, människor dog, man hittar fortfarande massgravar i det land som inte längre finns. Och matchen som aldrig blev för 20 år sedan idag var, på de allra flesta sätt, den sista jugoslaviska matchen.

/Simon Bank