Jag sa ju att det här skulle bli kul.

Och hur kul det än var att Martin Olsson, Emir Bajrami och Behrang Safari blåste nytt vänsterkantsliv i det svenska landslaget – vilket verkligen, verkligen var jätteroligt – kommer det likafullt inte vara mitt starkaste minne från den här kvällen.

När den svenska nationalsången spelades, och den bosniska klacken först kvävde de enstaka buropen från den egna sidan för att därefter mangrant börja applådera… Det har gått ofantlig inflation att överdriva läktarögonblickens styrka och betydelse – men jösses… Det var verkligen något av de vackraste, starkaste, mest positivt symbolladdade jag sett på en svensk fotbollsarena.

Jag hade kunnat gå hem där och då och ändå fått med mig ett minne för livet.

Men det gjorde jag ju inte, och tur var väl det. Inramningen gjorde sitt, lyfte matchen till höjder långt över den vanliga träningsmatchslunken.

Sverige hade det svårt i stora stycken av första halvlek. Bosnien sydde sina små, nätta passningstrianglar, och det tog nästan en halvtimme innan Sverige vågade, klarade göra samma sak.

Men ju längre matchen pågick, desto mer tillförsikt kunde vi stapla på hög. Först satte Bajrami och Safari fart ute på vänsterkanten, därefter fick Källström, Svensson och Wernbloom tag på innermittfältet. Efter 2-1-målet var det inte längre särskilt mycket snack – Sverige var helt enkelt det bättre laget. 

Allra mest positivt är givetvis att den där U21-generationen som dansade en sommar verkar vara sugna på att göra det igen. Mohawk-Martin snattade (offside)mål, Wernbloom vann sina små mentala krig och Toivonen och Berg väckte liv i den där frekvensen som bara de två kan lyssna på.

Skäl att hoppas, skäl att tro.

Andreas Isaksson ++

Sebastian Larsson ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari +++

Anders Svensson +++
Pontus Wernbloom +++

Christian Wilhelmsson (75) ++
Kim Källström (75) +++
Emir Bajrami (66) +++ 

Ola Toivonen +++

Avbytare:
Martin Olsson (66) ++++
Marcus Berg (75) +++
Mikael Lustig (75) ++ 

Men vatusan, vi ska väl ha en snabbgenomgång av våra gäster också. Publiksiffran stannade vid 22 589, och när Råsunda reagerade på Sejad Salihovics vänstermissil syntes det tydligt att 70, 75 procent av dem hade sympatierna med bortalaget.

Bosnien led av att playmakern Zvejzdan Misimovic inte kände för att spela fotboll, och att Edin Dzeko hade en av de där dagarna då bollarna studsade ifrån honom. Men ur deras synvinkel avgjordes matchen i samma ögonblick som kaptenen Emir Spahic knallade av. Det här har alltid varit ett lag med kraftig offensiv slagsida, fullständigt beroende av att mittbacken Spahic håller ihop helheten med sin spelförståelse. 2-1-målet kom i stort sett omedelbart efter att han klivit av, och därefter hade inte länge Bosnien något försvar överhuvudtaget.

Bosnien har fortfarande skickligare bollspelare än Sverige – tro inget annat – men de saknar de grunder och det kollektiva spel som förblir vårt kännetecken och vår styrka. Safet Susic har mycket jobb att göra, men oändligt mycket potential att arbeta utifrån.

Asmir Begovic ++

Boris Panda (45) +
Adnan Mravac ++
Emir Spahic (66) +++
Sejad Salihovic +++

Samir Muratovic (45) ++
Miralem Pjanic ++
Zvejzdan Misimovic +
Haris Medunjanin (77) ++

Zlatan Muslimovic (64) ++
Edin Dzeko (81) +

Avbytare:
Safet Nadarevic (45) ++
Mehmet Alispahich (45) ++
Vedad Ibisevic (64) +
Sanel Jahic (66) +
Senijad Ibricic (77)
Ermin Zec (81) 

Nu tar bosnierna sina liljor, åker ner till Tyskland och sätter igång ett minst lika stort party där. Tack för festen. Tack för att ni kom.

/Erik Niva

 

PS. Förresten har tydligen Simon Bank gått och blivit rejält febersjuk – och trots att han mycket väl visste att han förväntades bjuda på dagens VM-ögonblick hade han inte ens vett att meddela mig att han inte skulle leverera.

The Mundial Moment utgår därför temporärt, för att återkomma med förnyad kraft i morgon någongång.