Vad har vi nu? 15 dagar kvar till VM-premiären nere i Johannesburg?!

Lågt räknat – hög tid att dra igång någon form av nedräkningsserie. Vi får väl se ifall Simon Bank känner för att join in the fun vad det lider – vi orkar aldrig kommunicera angående bloggens publicistiska visioner – men jag sätter i alla fall bollen i rullning genom att göra det lätt för mig.

En dag, ett klassiskt VM-ögonblick, en historia bakom.

Som ni vet är ju VM 2010 bland mycket annat Afrikas VM, vilket har extra stor för den del av kontinenten under Sahara-öknen som lite slarvigt brukar kallas svarta Afrika. Så långt, allt klart. Men minns ni vilket som var det första sub-Sahara-laget att överhuvudtaget delta?

Zaire, 1974.

Och minns ni vad som gjorde dem berömda över hela jordklotet? Japp, sättet som försvararen Mwepu Ilunga bröt sig ur försvarsmuren på, sättet han rätt och slätt tjongade undan den brasilianska frisparken innan Rivelino haft en chans att sätta vänsterfoten i den.

Mundial Moment I.

En hel värld häpnade, rabblade klyschor om naiva, oskolade, oberäkneliga afrikaner.
– The clowns of football, säger den brittiska kommentatorn i Youtube-klippet.
Men vad låg egentligen bakom? Jo, ren pragmatisk realpolitik. Zaire styrdes vid den här tiden av nyckfulle despoten Mobutu. Inför den avgörande kvalmatchen mot Marocko hade han bjudit in hela spelartruppen till sin lyxångare ute på Kongofloden.
– Mobuto var som en far för oss. Efter att vi kvalificerat oss för VM bjöd han in oss till sitt palats; lovade var och en av oss en villa och en bil.

Det blev inga hus och inga bilar. Efter att Zaire förlorat den första matchen mot Skottland med 2-0 antyddes det att alla presenter och alla bonusar som utlovats riskerade att utebli. En rasande spelartrupp hotade med strejk, och gick sedan ut och maskade sig igenom andramatchen mot Jugoslavien i någon sorts demonstrativ protest.
– Inför matchen fick vi reda på att vi inte skulle få betalt, så då vägrade vi att spela. 

0-9.

Dagen efter fick spelarhotellet besök av presidentgardet.
– De stängde hotellet för alla journalister, och hotade oss. De sa att ifall vi förlorade med mer än tre mål mot Brasilien så skulle ingen av oss återvända hem. Vi skulle aldrig få återse Zaire eller våra familjer.

85 minuter in i matchen ledde Brasilien med 3-0. Och fick frispark precis utanför offensivt straffområde. Det är i det här läget Mwepu Ilunga bryter sig ur sin egen försvarsmur och sätter fart med bollen.
– Det är klart att jag visste att det var förbjudet, men vad hade ni själva gjort? Jag såg chansen att maska bort några livsviktiga sekunder.

Förlustsiffrorna stannade vid 3-0. Vid hemkomst kallades spelartruppen omedelbart till presidentpalatset, men Moputo – eller för att ge honom hans fullständiga namn Mobutu Sese Seko Nkuku Ngbendu Wa Za Banga, på engelska ”The all-powerful warrior who, because of his endurance and inflexible will to win, goes from conquest to conquest, leaving fire in his wake” – var förhållandevis skonsam. Han varken arkebuserade spelarna eller spärrade in dem. Däremot hamrade han fast att ingen av dem någonsin skulle tillåtas flytta utomlands för att spela fotboll. Och några hus, bilar eller bonusar stod inte direkt på samtalslistan.
– Jag var och är väldigt stolt över att ha representerat svarta Centralafrika i ett VM. Men vi hade den här villfarelsen om att vi skulle återvända från VM som miljonärer, berättade Ilunga för BBC häromåret.
– Vi kom hem utan ett öre på fickan. Titta på mig nu – jag lever som en luffare.

/Erik Niva