Som ni alla vet är jag ju en anspråkslös jäkel, men nu när det gått två dygn kan jag ju i all stillsamhet ändå passa på att upplysa de mer råbarkade av er om att jag förärades ett fint porträtt på självaste DN Kultur i lördags. Det var roligt att skribenten Niklas Wahlöf verkligen fattat grejen med det jag försöker göra.

Är ni modigare än vad jag själv är kan ni dessutom höra mig orera kring moderna fotbollsspelares liv i P1-programmet ”Godmorgon, Världen” från igår.

Så. Tillbaka till VM-allvaret. Mundial Moment IV. 

Det är förmodligen det mest berömda VM-ögonblicket genom alla tider – numera kanske i konkurrens med den där nicken från järnskallen Zidane – så det är befogat att ni ifrågasätter värdet i att visa Geoff Hursts klassiska mål från 1966.

Han ska väl inte traggla sig igenom ännu ett teoretiserande kring huruvida bollen var inne eller inte?! Nej, det ska han inte, för det var den inte. Men då ska han väl ändå inte dra den där gamla skrönan om hur linjemannen som godkände målet blev en sorts nationalhjälte hemma i Azerbajdzjan, och till och med fick nationalarenan i Baku uppkallad efter sig?! Nä, inte igen, även om historien i sig är ganska fantastisk i dessa Martin Hansson-tider.

Jag tänkte istället komma med shoppingtips.

Om bara några dagar blir en rätt speciell tröja till salu på Harrods. Den är helt röd, har nummer 10 på ryggen – och bars såklart av Geoff Hurst när han blev den enda mannen i mänsklighetens historia att göra hattrick i en VM-final.

Utgångspris? 2,3 miljoner pund, drygt 25 miljoner kronor.

Ifall säljaren Andrew Leslau får ut så mycket – vilket rätt många tvivlar på – skulle Hursts tröja bli den allra dyraste idrottsmemorabilian i historien. Just nu är det den baseball som Mark McGwire slog sin 70:e homerun med, som såldes för 3 miljoner dollar för drygt 10 år sedan. Inom fotbollen? Den äldsta kvarvarande FA Cup-bucklan, som West Hams nyblivne ägare David Gold köpte för 478 000 pund, 2005.

Men försäljningen av Hursts tröja är egentligen bara ett nytt sorts kapitel i berättelsen om artefakterna från 1966, en story som tidigare mest handlat om skillnaderna mellan fotbollens då och nu. Hade England vunnit VM i Sydafrika vore det ju en fantastisk bonus för de spelarna som deltog, men det skulle inte innebära någon ekonomisk skillnad för liven som Terry, Gerrard och Rooney lever. De har redan tjänat ihop mer pengar än de någonsin kommer att kunna kasta på bort på löjliga lyxbilar, ostiga Phil Collins-skivor och allmänt usla investeringar.

För flera av lejonen från 1966 har VM-guldet – bokstavligt talat – visat sig vara räddningen från rena fattigdomen. 2001 sålde målvaktslegendaren Gordon Banks sin vinnarmedalj för 124 750 pund, trots att han beskrev det som ”ett väldigt svårt beslut”. Han gjorde det inte för att han ville, utan för att hjälpa sin familj. Fyra år senare gjorde mittfältsterriern Alan Ball samma sak, fick 164 800 pund för sin. Hans tre söner hade alla stött på problem av olika slag, och han gjorde det för att ge dem ett bättre liv.

Redan 1998 kände sig ytterbacken George Cohen nödgad att göra sig av med sin medalj. Han hade drabbats av cancer, och ville ge sin fru Daphne en ordentlig grundplåt att försörja sig utifrån. Men det blev aldrig någon försäljning. Cohen fick inget enda bud som motsvarade hans minimipris på 60 000 pund.

Till slut förbarmade sig Cohens förra klubb Fulham, och betalade 80 000 pund för medaljen.

På den lite mer lättsamma sidan av alla de här 66-auktionerna hittar vi den tyske försvararen Wolfgang Weber. Han bytte tröja med Roger Hunt den där dagen Wembley – bara för att drygt 30 år senare kränga den vidare. Kanske tyckte till och med den så kallade marknaden att tilltaget var lite väl fräckt; Weber fick bara ut 17 250 pund för sitt krigsbyte.

Själv har jag bara deltagit i en liknande budgivning en enda gång i mitt liv. Det måste ha varit hösten 2003 som jag – av någon anledning – fick för mig att buda på en matchtröja som burits av Gif Sundsvalls gnetige ytterback Magnus ”Fimpen” Svensson.

Jag bjöd 1500 spänn. Och än idag är jag uppriktigt förbryllad över att jag inte fick tröjan, att någon faktiskt bjöd över.

/Erik Niva