Dels ville jag inte skriva något igår för att det skulle signalera någon sorts återgång till vardagen, dels var jag för dränerad för att orka – och dels kan det ibland kännas poänglöst att försöka formulera något om supporterliv när Nick Hornby alltid redan gjort det bättre.

Det finns en aspekt som tydligt särskiljer de stora segrarna från rutinvinsterna i mitt liv. Omedelbart efter slutsignalen i onsdags – eller egentligen direkt efter Crouchs mål, era björnskinnsförsäljare – började gratulationerna studsa in. Det kom sms från människor av alla de sorter; från U21-kaptenen Jörgen Lennartsson (som tillhörde de första gratulanterna även efter Ligacupen 2008, den hedersknyffeln) över hardcorepionjären Dennis Lyxzén till den där skolkamraten jag inte hört av på tio år och den vanliga, hederliga kompisen som bara inte ringer så ofta.

Summerar jag samtal, sms, mail, Facebook-meddelanden och allt vad det nu är så har säkert ett par hundra personer hört av sig det senaste dygnet. Ni ska alla ha stort tack, även de jag ännu inte har hunnit svara.

Födelsedagar och sånt krafs har tappat sin betydelse. Numera är det inget som får mig ihågkommen på samma sätt som ett dramatiskt Tottenham-resultat. Nick Hornby skriver om den här dimensionen av fotbollen som ”an appeal”, något tilltalande.
– The appeal is one that has emerged slowly over the years, but it is a powerful attraction nevertheless; I like the thought of people remembering me on a regular basis.

Och det är klart att det går att se det som något smått sorgligt och ganska patetiskt – vem fan vill ha en underpresterande engelsk fotbollsklubb som främsta kännetecken? – but hey, beggars can’t be choosers. Sedan 30-årsstrecket susade förbi med sina barn, sina lägenhetslån och sitt vardagspusslande har ju mycket av den där snubben som var socialt tillgänglig 24/7 dessvärre försvunnit. I första hand gör man det man måste göra. Sedan gör man det man borde göra. Därefter tappar man tyvärr kontakten med den ena, glider isär med den andra och hinner bara inte höra av sig till den tredje.

Man ska ju inte överskatta tiden som andra människor ägnar åt att tänka på just en själv. Ändå finns det drösvis av gamla bekanta därute som bara inte lyckas skaka av sig minnet av mig, hur gärna de än skulle vilja. Någon gång varje år snubblar de över namnet ”Tottenham”, och i deras ögon är det ordet synonymt med ”Erik Niva”. Och just där och då ägnar de mig en liten tanke, skickar kanske rent utav det där sms:et.

Nick Hornby:
– You know that on nights like the ’89 Championship night, or on afternoons like the afternoon of the 1992 Wrexham disaster, you are in the thoughts of scores, maybe even hundreds, of people. And I love that, the fact that old girlfriends and other people you have lost touch with and will probably never see again are sitting in front of their TV sets and thinking, momentarily but all at the same time, Nick, just that, and are happy or sad for me. Nobody else gets that, only us.

/Erik Niva