Första maj kom och gick, Erik Niva höll fanan högt med ett lysande vältajmat inlägg, och innan vi går över till en vardag av arbete, arbete och tankar på brasilianska målvakters ljumskar så kan vi väl säga hejdå till lördagen med lite glädje?

Så här såg det ut när FC Bayern, under röda fanor och i sin nya jubileumsrandiga dräkt, spassade runt och firade ett nytt ligaguld.

Tänk, till slut föll allt på plats.

Louis van Gaal är en fenomenal fotbollstränare? Check. Bayern vinner tack vare hat-trick av en som heter Müller? Check. Schalke schalkar bort guldchansen i de sista omgångarna? Check.

Så här såg det ut när Claude Makelele fick cupbucklan av president Sarkozy (Sarko krävde att de skickade fram den ende spelaren som är kortare än honom).

Mer om PSG en bit ner.

Så här såg det ut när Taddei höll liv i Romas ödmjuka små scudetto-hopp.

I söndagens Sportbladet tänkte jag berätta om hur Lazio satte sig i den där knipan de ska försöka ta sig ur nu.

Så har vi klarat av glädjen.

Och nu över till något Monty Pythonskt annorlunda. PSG vann alltså franska cupen, de slog Monaco med 1–0 i finalen efter ett förlängningsmål av Hoarau. Grattis, PSG. Stor seger på planen. Men den som vände blicken mot läktarna såg hur polisen sett till att hålla isär de olika supporterfalangerna. Nä, inte de olika klubbarnas supporterfalanger – utan PSG:s olika falanger.

Grabbarna från Auteuil sattes på den norra läktaren, de från Boulogne placerades på virage sud.

Har ni följt med hjälpligt i nyhetsflödet från den europeiska supporterscenen så har ni hört om inbördeskriget i PSG:s C-kretsar mellan det som kulminerade i att Boulogne-supportern Yoann Lorence (en tidigare firmamedlem i Casual Firm, som lugnat ner sig och lämnat firmorna), slogs ihjäl av ett gäng på 30 man från Auteuil.

Om det där kan man skriva precis hur mycket som helst. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det, eftersom PSG är en unik klubb. Men det intressanta just nu är ett regeringsbeslut som kom precis före cupfinalen.

Regeringen hade lovat krafttag mot huliganismen – och nu har de levererat.

Sju organiserade supportergrupper upplöstes, de får inte finnas längre:

Commando Loubard och Milice Paris från Boulogne (PSG).

Supras Auteuil, La Grinta och Les Authentiks från Auteuil (PSG).

Cosa Nostra de Lyon (OL).

Brigade Sud de Nice (OGC Nice).

Känslomässigt reagerar jag eftersom jag stått bredvid BSN på sydläktaren i Nice, precis som jag stod bredvid dem när de spårade ur i Monaco och tårgasen stack i ansiktet. Intellektuellt reagerar jag eftersom jag undrar vad regeringen egentligen vill uppnå med förbuden.

Inrikesministern Brice Hortefeux var piskad att göra något, huliganismen har gått över både gränser och lik de senaste åren och Paris-problemet är en bomb som kommer att explodera om och om igen.

– Vi vill ha bort de här elementen från fotbollen, förklarade Hortefeux.

Jag är med honom där. Nu har 650 supportrar stängts av, och reglerna kommer att ses över i sommar. Det är nog bra, och delar av den repressiva hållningen är lätt att förstå när folk dör på fotboll.

Men beslutet med grupperna förstår jag inte. När de upplöser de organiserade falangerna på läktaren så kommer det knappast att betyda att våldet försvinner, bara att det blir svårare att se vem som är vem och hur de är organiserade. Plåstret byter färg, såret finns kvar.

•••

Och apropå sår så verkar det ju som att onsdagens Champions League-final mellan Manchester City och Tottenham Hotspur kommer att handla om målvakterna som inte är där. Jag lämnar er med en sång bön för en ljumske som naturligtvis inte kunde låta bli att gå sönder i 90:e minuten. All together now:

Heurelho Gomes, you are the love of my life

Heurelho Gomes, I’d let you sleep with my wife

Heurelho Gomes, I wish I was Brazilian tooooooo.

/Simon Bank

May Day.

För drygt 102 år sedan samlades en grupp Manchester United-spelare på Imperial Hotel, mitt emot Picadilly Station i stadens centrum. De var där för att grunda idrottsvärldens första fackförbund, trötta på att känna sig utnyttjade av klubbägarna.
– Fotbollsspelare är en övergenerös sort av människor, motiverade walesiske stjärnan Billy Meredith.

Hans argument förblev giltigt ända in på 1960-talet, då en serie av reformer förändrade den brittiska fotbollens maktbalans för alltid.

* Maxlönen avskaffades
1960 tjänade den genomsnittliga engelska industriarbetaren 15 pund i veckan. Maxlönen för fotbollsspelare var 20 pund. Oftast tjänade mannen på ståplatsläktaren mer än stjärnan på planen. Samtidigt nådde publiksiffrorna rekordnivåer, och klubbägarna tjänade oerhörda pengar på skillnaden mellan de summor han drog in i biljettintäkter och de slantar han betalade sina spelare. Efter att maxlönen avskaffats femdubblade landslagskaptenen Johnny Haynes omedelbart sin lön, och blev den förste fotbollsspelaren i England att tjäna 100 pund i veckan.

* Transfersystemet modifierades
På den här tiden fungerade engelsk fotboll enligt en så kallad retain-and-transfer-modell, där klubbarna hade all makt över en spelares möjlighet att flytta. Även om en spelares kontrakt gått ut kunde hans föregående klubb vägra släppa honom till en annan förening. Ett bråk med en klubbledning kunde därigenom i praktiken göra slut på en spelares karriär. När Newcastle vare sig tänkte ta ut George Eastham i laget eller släppa honom till Arsenal tvingades Eastham arbeta som korkförsäljare istället. Till slut drog han Newcastle inför Högsta domstolen, och vann målet.

* TV-intäkterna fördelades
I samband med att det först började sippra in tv-intäkter i sporten försäkrade sig facket om att 10 procent av dessa pengar skulle tillfalla spelarna. Det var en förhållandevis betydelselös summa, fram till det att tv-marknaden exploderade på 1980- och 90-talen. Avtalet förhandlades om i början av 2000-talet. Det är nu inte längre bundet till en given procent, utan garanterar istället spelarfacket 175 miljoner pund under en tioårsperiod.

***

Och så skapade Frankenstein sitt monster. Även om var och en av förändringarna var fullständigt rimliga och resonabla när de genomfördes har effekterna spunnit bortom all kontroll.

Spelarfacket PFA publicerar numera ett medlemsmagasin som heter ”Player’s Club”. Det lanseras som ”a glossy lifestyle magazine”, men innehåller mest konkreta tips på hur en människa med mer pengar än han kan spendera ändå ska lyckas göra av med dem. Det är guider till fastighetsinvesteringar i Dubai. Det är lathundar till hur man köper tävlingshästar, investerar i nattklubbar eller köper lyxbåtar.

Idag ger Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto en intervju till The Guardian, under rubriken: ”I play for the money. Football’s not my passion”. Det skulle förvåna mig mycket ifall han själv förstår ironin i att den publiceras just den här dagen.

***

Förresten, tre Premier League-spelare har ingått i spelarfackets ”Management committe” den här säsongen:
* Gary Neville, Man United
* Marcus Hahnemann, Wolves
* Clarke Carlisle, Burnley 

/Erik Niva