Cup Final Day.

På många sätt är det här finalen som turneringen föddes för. FA-cupen är fotbollsromantik, det är underhunden som besegrar oddsen och når den osannolika framgången. Och förutsättningarna blir aldrig mer romantiska, underhunden aldrig större och oddsen aldrig sämre än när nedflyttningsklara konkursboet Portsmouth nu ska koka ihop ett mischmasch för att spela mot ligavinnarna Chelsea. En sista stor föreställning. En sista match innan hamnstadens flaggskepp börjar sjunka ner i bråddjupet.

Jag har läst otaliga artiklar om vanskötseln – den rena, cyniska gangsterkapitalismen – som medfört en skuld på ofattbara 134 miljoner pund. Jag har blivit förbannad, såklart, men ändå inte känt sådär jättemycket, sådär jättestarkt.

Det är först nu när människorna bakom siffrorna börjar berätta sina historier som jag verkligen blir berörd, som det går upp för mig vad 134 skuldmiljonerspund verkligen betyder. Mittfältaren Michael Brown börjar:
– Vi har uppnått något genom cupen. Det är en speciell säsong, trots att vi blir nedflyttade. Det har rent utav varit tragikomiskt på sina håll, men när människor blir av med sina levebröd blir det plötsligt allvar igen. Fotbollsspelare har en väldig tur, vi har det väldigt bra. Men det tar dig tillbaka ner på jorden när man ser folk inom klubben förlora sina jobb. Det är en stor, stor sak – de kan inte ens betala lånen på sina hus. Det kändes verkligen inte bra när vänner och kollegor fick sparken, och de som fick stanna kvar tvingades gå ner i lön.

Tug Wilson – jo, han heter verkligen så – är chef för Portsmouths träningsanläggning. Han är en av alla dem som arbetat under uppsägningshot hela säsongen.
– Min tid med Portsmouth började för åtta år sedan med en hink och en säck med bollar. Vi var rätt rustika på den tiden, för vi tränade på flottans plan innan vi kunde flytta till vår egen träningsanläggning. Efter att klubben sattes under tvångförvaltning fick jag ett telefonsamtal som gick ut på att jag skulle komma till styrelserummet. En av administratörerna sa att jag fick sparken med omedelbar verkan. Jag hade förväntat mig att förlora jobbet, men det kändes fortfarande hemskt, som när jag lämnade flottan efter 28 år. Det känns som att ditt liv kommer att förändras för alltid. Det handlar inte om pengarna, det är kamratskapen, känslan av att vara behövd.

Efter att Portsmouth försatts under tvångsförvaltning i slutet av februari sades 85 klubbanställda omedelbart upp. Inlånade mittfältaren Jamie O’Hara kände att han ville försöka göra något.
– När folk började bli av med jobben var det många av killarna som försökte ställa sig upp och säga något – i synnerhet som många av de uppsagda verkligen behövdes runt laget – men vi kunde inte hjälpa alla.
Det var nu inte enbart en fråga om medmänsklighet, utan även en utvärdering av effekterna på fotbollslagets möjligheter.
Landslagsmålvakten David James utvecklar:
– Ett halvdussin av de uppsagda jobbade på träningsanläggningen – massörer, fysioterapeuter och så – och de uppsägningarna skulle påverka våra chanser att hänga kvar. Som spelargrupp enades vi om att stå för deras löner, och på så sätt ha en bättre chans att hänga kvar. Vi åkte ur ändå, men jag tror att det gjorde mycket för att vi skulle nå cupfinalen. Vi betalar fortfarande deras löner, men det är inte bara tack vare mig. När jag fick höra talas om alla uppsägningar åkte jag hem med en enda röra i huvudet, tänkte ”vad kan jag göra åt det?”. Det var inte en fråga om att hålla kvar polare, utan om att rädda värdefull personal. Och när jag kom hem fick jag telefonsamtal från några av grabbarna, och jag tänkte: ”Fantastiskt, jag är inte den enda som oroar mig över detta”. Det var en kombinerad ansträngning.

Tug Wilson har än så länge fortfarande kvar sitt jobb på träningsanläggningen. Han vet inte hur länge till.
– Som tur var så bestämde sig spelarna – ledda av David James, Michael Brown och Hermann Hreidarsson – för att betala lönen för mig, massören, materialförvaltaren, analytikern och de två kvinnorna i tvättstugan. Vi fick tillbaka våra jobb, men ärligt talat ville jag inte återvända efter hur jag blivit behandlad. Men Avram Grant sa till mig: ”Snälla, kom tillbaka”.

De uppsagda var långt ifrån de enda som förlorade pengar på Portsmouths ekonomiska kollaps, men spelarna var samtidigt långt ifrån ensamma om att göra sitt för att hålla klubben flytande. Tom Purnell – en supporter – startade en insamling för att se till att ambulanspersonalen på arenan fick betalt.
– Vi blev smått chockade av att fansen själva samlade in pengar till oss. Det var fantastiskt, ett oväntat tecken på hur starkt de kände för saken. De fick ihop nästan 4 000 pund till oss. 

Trots allt tillhör solskenshistorierna undantag. Ett plundrat Portsmouth sjunker obönhörligen, och många människor dras neråt med dem. Byggjobbaren Terry Clarke är en av dem.
– Två veckor före säsongen gjorde jag lite renoveringsjobb i omklädningsrummet på Fratton Park. Jag har inte fått betalt. De har utnyttjat mig eftersom jag älskar Portsmouth. Jag har följt klubben i 50 år, min pappa tog mig till min första match när jag var fyra. Jag har gjort mitt för klubben genom åren – sponsrat ungdomsutvecklingen, presenterat nya klienter för dem – eftersom jag vill det bästa för Portsmouth. Nu har de utnyttjat min lojalitet, då de vet att jag aldrig skulle sätta press på dem.

***

För mig – och alla andra – symboliseras Pompey först och främst av bindgalne 47-åringen John Anthony Portsmouth Football Club Westwood. Han har inte missat en match vare sig hemma eller borta sedan 1980, bytte namn 1989 och har drygt 60 Portsmouth-tatueringar på kroppen.

Uppriktigt sagt har jag själv alltid sett honom som en småjobbig effektsökare – kan du sluta ringa i den där satans klockan någonjävlagång? – men det finns några minuter i den här minidokumentären som får mig att omvärdera honom. Mitt i sitt patenterade rabblande om sin passion för Portsmouth stannar Westwood upp och berättar om sitt familjeliv.
– Jag har bara varit gift en gång. Det räckte… Nä, men ska jag vara ärlig så var jag gift en gång, och det var fina tider, men fotbollen kom liksom i vägen litegrann. Jag glömmer aldrig när vi fick skilsmässan. Hon sa: ”Jag trodde att du förändrats”. Jag sa: ”Du borde känna mig bättre än så”. Det är sorgligt, egentligen, men sånt är livet. Och du får bara ett liv – du måste leva det.
Kameran panorerar över ett familjefoto.
– Jag har två barn. Pojken är 18 år och flickan 14 år. De tycker att jag är galen – men de förstår passionen. De är Pompey-fans själva båda två.

***

Spelare, tränare och ägare är bara en liten del av en fotbollsklubb – en fotbollsklubb består huvudsakligen av killen på träningsanläggningen, kvinnorna i tvättstugan, byggjobbaren som arbetar i omklädningsrummet och alltid, alltid supportrarna.

Det är för dem som jag så innerligt hoppas att Portsmouth FC kan vinna i eftermiddag.

/Erik Niva