I väntan på att hela helvetet bryter löst nere i Serie A så kan jag väl ta mitt ansvar som självkritiker och bädda ner Ligue 1 i sängen för säsongen. Ett av den här bloggens sympatiska drag (äh, det enda om vi ska vara ärliga) är ju att vi rannsakar oss själva när våra säsongstips lagt sig för att självdö framåt vårkanten.

Så, hur fruktansvärt illa gick det den här gången då?

Inte alls, om jag ska vara ärlig. Riktigt bra, faktiskt. Aces. Tackar som frågar.

Här har ni sluttabellen i den franska fotbollen, med mina placeringstips inom parentes:

1. Marseille (2:a)

2. Lyon (1:a)

3. Auxerre (11:a)

4. Lille (4:a)

5. Montpellier (15:e)

6. Bordeaux (3:a)

7. Lorient (14:e)

8. Monaco (7:a)

9. Rennes (6:a)

10. Valenciennes (16:e)

11. Lens (12:a)

12. Nancy (13:e)

13. PSG (5:a)

14. Toulouse (8:a)

15. Nice (10:a)

16. Souchaux (17:e)

17. ASSE (9:a)

18. Le Mans (18:e)

19. Boulougne (20:e)

20. Grenoble (19:e)

Verdict: Jo, det här får vi vara väldigt nöjda med. Som vanligt är siffertipsen mer eller mindre ointressanta, det handlar mer om att sortera in lag i rätt seriesegment (jag har fetmarkerat de rätt placerade klubbarna). Och med båda de två toppklubbarna rätt och alla de tre nedflyttade rätt klarar jag den viktigaste ribban med marginal.

Missar att minnas? Jo, jag trodde att Saint-Étienne skulle få det jobbigt, men inte riktigt SÅ jobbigt. Samma sak med Paris. Gourcuff-Lorient ska jag be om ursäkt, och det gäller även Montpellier, som var bättre än någon trott. Valenciennes Barça-fotboll såg jag inte heller komma, och den allra största bommen var naturligtvis att jag inte förstod att Fernandez skulle utmana hela vägen in i mål, trots att Auxerre bara har en ryggrad på två-tre spelare.

Mer?

Jo, jag gick tvärsäkert ut och förutspådde lite annat också:

Skyttekung: Mamadou Niang, Marseille. (Facit: Mamadou Niang, Marseille)

Först sparkad: Alain Perrin, ASSE. (Facit: han var tvåa, fem dagar efter Paulo Duarte, Le Mans).

Sådär. Starka fyra plus ger jag mig själv, och det gör jag inte för att skryta eller slå mig för bröstet.

Jag gör det för att ni ska minnas det när jag ger mig på att summera mina fenomenalt felaktiga föranalyser inför Serie A.

•••

Några sista ord, innan vi lämnar den franska fotbollen åt sin sommarhibernering (kan man säga så?). Ni har förstås undrat vad Jean-Pierre Papin har för sig nu för tiden? Jo, det ska jag tala om. Han tog över ett pressat Châteauroux vid nyår, med uppdraget att rädda dem kvar i Ligue 2.

I fredags var det examensdags.

JPP ledde laget ut mot Strasbourg, samma Strasbourg som han ledde upp till Ligue 1 för tre år sedan innan deras samarbete imploderade och han fick lämna jobbet. Många spelare gnällde på honom då, och tyckte att han var en katastrof.

Nu är katastrofen här på riktigt, och det var JPP som höll i startnyckeln. Châteauroux slog Strasbourg med 2–1 och hängde kvar, nordisterna åker ur och spelar i tredjedivisionen i höst.

Tack för senast, eller hur man säger.

•••

En sak till, jag vet inte om ni har noterat att det vandrar runt en myt i det svenska medieträsket? Jo, nu när det diskuteras straffar var och varannan omgång i allsvenskan, så sägs det här och var att ”Vi borde göra som i Frankrike, där de bestämt sig för att alla hands i straffområdet automatiskt ger straff och slipper allt tjafs”.

Ni har hört det? Det hade ju varit fint. Om det vore sant.

För det första handlar tolkningen i Frankrike om huruvida armen är utanför kroppen eller inte. För det andra har domarna haft oerhört svårt att tillämpa regeln. För det tredje har det tjafsats precis lika mycket som vanligt. Man pratar om avsikt, om onaturliga spelställningar, om allt, och inte bara eftersom fransmän älskar att diskutera.

Straffrågan, eller handsfrågan, är och förblir en lingvistisk fråga.

Alla som spelat eller spelar fotboll vet, instinktivt och moraliskt, vad som är hands och vad som inte är det, vad som borde bestraffas och vad som inte borde bestraffas. Vi vet det, på samma sätt som vi vet skillnaden mellan en smekning och en smäll.

Alltså återstår bara att formulera den vetskapen, att klä den i ord så att den fungerar i ett regelverk. Själv är jag helt inne på den gamla kombinationen av a) onaturlig spelställning eller b) hand-söker-boll. Diskussioner om ”avsikt” landar bara i psykologiska gissningslekar. Och vem i hela världen vill ägna tid åt att fundera över vad, låt säga, van Bommel har för avsikter? I något sammanhang?

•••

Så, det var långt och det var allt.

Om ni vill så kan ni Spanien-ladda med det här och det här, så släntrar jag ut i den katalanska solen och ber om en cortado, dagens tidningar och en tv-maskin där man kan se Inter vinna Serie A.

/Simon Bank