Första tio minuterna var lite som ett långdistanslopp på längdskidor där ingen ville dra. Båda de här lagen har gått till final främst genom sitt omställningsspel; sin förmåga att vinna boll i rätt lägen och därifrån slå på virvelvinden raka vägen mot mål.

För att spela det spelet slipper man gärna ha bollen.

Efter en kvart var det tydligt vilket lag som tappade tålamodet och accepterade taktpinnen; inte helt oväntat FC Bayern.

Det innebär såklart fördelar att dominera matchbilden. Bayern fick fram ett par öppningar på Arjen Robbens kant, och etablerade ett spelövertag som färgade av sig på läktarna. Under den första halvtimmen blåste de rödvita horderna bort den blåvsvarta kurvan fullständigt. Känslan var att Bernabéu var deras arena, att finalen var deras match.

Men 67-33 i bollinnehav medför också förrädiska fallgropar. Givetvis är det precis den där känslan av att styra tillställningen som är så förrädisk. Inter behövde inte ens en omställning, utan klarade sig med en vunnen höjdduell och ett tyskt försvarsfusk. Diego Milito skapade sig en chans, och det är också allt Diego Milito behöver.

Hade Wesley Sneijder satt sitt omvända läge fem minuter senare hade den här finalen varit stängd och klar redan i paus. Nu behöver istället José Mourinho ägna halvtidsvilan åt att undsätta en Christian Chivu som hamnat i foulnöd mot Arjen Robben på sin vänsterback. Redan mot slutet av halvleken märktes det hur han fick alltmer defensivt understöd av Goran Pandev, men förmodligen reagerar Mourinho ytterligare.

Stankovic in på innermittfältet, Zanetti ner på vänsterbacken?

/Erik Niva