Och någonstans högt däruppe sitter de tillsammans och fånflinar, Angelo Moratti och Helenio Herrera. Det finns ingen anledning för dem att längta tillbaka ner till jordelivet – det är ju precis på pricken som om de vore här ändå.

Absolut allting med detta mästerliga Inter är som kopierat från 1960-talet och deras ”Grande Inter”, från framgångarna och spelsättet till ägaren och tränaren, de två inkarnationerna av dem själva.

José Mourinho är en överraskningarnas tränare, men den här matchen vann han på precis det sätt han berättat att han skulle vinna den. Han vann den tack vare ett lagbygge som skräddarsytts för just den här kvällen, ett lagbygge som precis som Herreras 60-talslag börjat bakifrån.

Vad var det nu han sa Mourinho, i den där intervjun vi blogglänkade till före matchen för att förklara hur han revolutionerat Inter?! Två starka mittbackar. Ett mittfält som kan kontrollera bollen. Och en center som gör mål på de chanser han får, och inte tjurar över lägen som han tycker att han borde haft.

Ett lag som både kan vinna och som vågar göra det.

Idrottsvärlden är full av mytologi om straffskyttar som först pekat upp i krysset och sedan satt bollen just precis där. Det här är den historien fulländad. Sedan sin första dag i Italien har inte José Mourinho nöjt sig med att berätta att han ska vinna Champions League, han har dessutom redogjort för exakt hur det ska gå till.

Hade det inte varit för att det ligger ett dårhus som heter Real Madrid och väntar på honom hade jag skrivit att fotbollsvärlden inte längre erbjöd honom några utmaningar.

/Erik Niva