Under en begränsad period av min gymnasietid kunde det hända att jag drog ner ärmarna på min t-shirt över handlederna, rättade till min lite för stora skjorta och fnissade åt plumpa referensskämt som:

– Yeah, Kurt is dead, but Eddie’s Vedder.

Sen gick det som det gick. Efter Nirvana fanns inte så mycket kvar. Pearl Jam var inte ens bra när de var bra, inte Soundgarden heller, grungen backade in i ett skuggigt hörn av världsscenen och ingen tänkte särskilt mycket mer på det.

Ingen?

Ja, det var väl en lögn förstås. Femton år senare spelar Fredrik Ljungbergs Seattle Sounders in en piffig klubblåt, och om ni nu ska gissa vilken genre som ett lag från Seattle väljer så får ni chansen här:

1. Eurotechno.

X. Grunge.

2. Gyllene Tider-pop.

Alla som svarat X vinner en fri lyssning till Grammatrains post-grungiga röjarstycke ”Sound of the Sounders” (vilket, tydligen, är det sista ljud vi någonsin kommer att höra).

Varsågod.

Om det finns ett lag i världen som ska ha den där sortens pep-sång så är det Sounders, vi köper det. Jag antar att spelarna gör det också. På det hela taget är det ju så att spelarna själva har alldeles för lite att säga till om när deras klubbar investerar i deras soundtracks. Tror ni att det var Balotelli som skrev texten till Pazza Inter? Nä, just det.

Det här vore nu inte mycket till blogg om den inte löste den sortens problem. Om ni tycker att vi varit lite lågintensiva på bloggfronten de senaste dagarna så beror det på att vi varit upptagna med att ringa runt till ett gäng spelare och fråga vilken sorts musik de vill ha som sin fotbollsmusik.

Här är de – soundtracken när spelarna själva får välja:

Kaká, mittfältare, Real Madrid:

Bachs tredje cellosvit.

– Men det måste vara med Rostropovitj. Jag gillar YoYo Ma också, men det är mer tekniskt spel för teknikens egen skull. Rostropovitj har en själ, och jag upplever att den ligger extremt nära musikens egen.

Andrés Iniesta, mittfältare, FC Barcelona:

The Shire.

– Fast att jag är lite sur för att den är overklig. Det finns inga panflöjter i boken.

Javier Zanetti, kapten, Internazionale:

Con te Partiro.

– Jag älskar allt av Andrea Bocelli. Han är perfekt. Och så är han blind också, och jag tycker att vi gemensamt i världen ska hjälpa våra handikappade. Själv tänker jag bota blinda, men först ska vi vinna Champions League.

Mike Riley, domare, Leeds:

Missing You Now.

– Michael Bolton. Personally, I celebrate the man’s entire catalogue. To me, it doesn’t get any better than when he sings ”When a Man Loves a Woman”.

Michael Ballack, mittfältare, Chelsea:

Win the Race.

– Jag kan inte exakt beskriva vad det är som rör mig så starkt, men det är något med sprödheten i deras senare grejer som är oerhört äkta.

Theofanis Gekas, anfallare, Bayer Leverkusen:

Simple Man.

– A simple man. I’m a simple kind of man. I am something I love and understand. Hit med bollen.

Antonio Cassano, geni, Sampdoria:

CF.

– Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding! Dingdigading digadigadingding!

Steven Gerrard, mittfältare, Liverpool FC:

True Colours.

– Varför? Vadå jävla varför? Ska du ha en smäll?

Cesc Fabregàs, mittfältare, Arsenal:

Tracks.

– Ja. Tracks. Jag gillar allt på Tracks. Allt? Ja, allt. Utom den där Krunegård-skiten som kom elva förra veckan.

Cristiano Ronaldo, mittfältare, Real Madrid:

Every Single Day.

– Vad vill du att jag ska säga? Jag gillar texterna, mest.

Bojan Krkic, anfallare, Barcelona:

Den om kullen.

– För man blir så glad när det blir bra på slutet. Det tycker jag är bra.

/Simon Bank