Ingen riktig intensitet i  VM-febern ännu? Säg de till de tio brasilianare som blev tagna som gisslan av en grupp tungt beväpnade rånare i förra veckan. De jobbade inte för någon knarkkartell eller på någon värdedepå, utan på fabriken som framställer samlarbilderna till Paninis VM-album för den brasilianska marknaden.

Rånarna försvann med 135 000 bilder.

Hela Panini-grejen fått ett något oväntat globalt uppsving under den här VM-våren. Nere i den italienska södern har det framställts piratkopior i stor skala, och i Belgrad finns tydligen en inofficiell bytesmarknad som lockar folk från hela Europa.

Nyhetsbyrån AP tecknar en känslopackad bild av den desperata jakten på ett komplett album.
– Jag behöver Tim Wiese, vrålar 45-årige Milos Nenadić till de ”hundratals andra” som tydligen dagligen samlas vid fontänen utanför Hotel Moskva.
Ingen lycka.
– Tro mig, jag har försökt få tag på Wiese i flera dagar utan framgång, svarar 32-åriga Dragica Jovanović.

Jag har ju lätt att sympatisera med deras belägenhet. 1986 var jag tvungen att använda framtida veckopengar som säkerhet innan jag fick tillräckligt stora lån för att fylla hålen i mitt första VM-album. Ungerska försvararen Imre Garaba var sist, och nu när footballspotter.com gjort den kulturella välgärningen att återpublicera häftet väcks minnet av hur smärtsamt – hur ofantligt jävla frustrerande – det var att dagligen behöva se det gapande hålet bredvid Antal Róths helskägg.

EM ’88 fyllde jag också den hårda vägen, men inför VM 1990 måste jag erkänna att jag fuskade. Jag utnyttjade den bytestjänst som Paninis svenska distributör tillhandahöll på den tiden, och skickade helt enkelt in ett knippe dubletter i utbyte mot de Thomas Berthold- och Jim Bett-bilder jag saknade.

Sen vete fan vad som hände… Jag blev väl tonåring. EM ’92 har jag inget minne av att ha haft något album, och med tiden försvann sedan Panini-albumen ur mitt medvetande. Egentligen trodde jag nog att de hade utrotats av den digitala utvecklingen, och jag är glad att jag nu förstått hur väldigt fel jag haft.

Det är ju nästan så att man blir sugen att starta en 2010-samling, men erfarenheten råder mig att låta bli. Hade jag bara haft logistiken på plats försommaren 1986 hade jag inte tvekat en sekund att maskera mig tungt, beväpna mig, binda upp några fabriksarbetare och försvinna med 135 000 bilder.

Med mitt flyt hade ändå ingen av dem föreställt Imre Garaba.