Ett skepp, några skott, en humanitär hjälpinsats och politisk provokation som accelererar till fullskalig tragedi blir dagens och förmodligen de kommande dagarnas stora nyhet världen över.

Ombord på de där skeppen på väg till Gaza fanns en del av det som ofta finns på hjälpsändningar.

Mat. Mediciner. Benskydd och bollar.

Therese McDermott från Edinburgh och Free Gaza-Scotland hade fått Hibernian att skicka med en last fotbollsprylar, tröjor och bollar och allt möjligt, och är nu en av alla dem som hamnat mitt i en dödsskjutning.

Ni har läst om Palestinas landslag – vi har ju haft en del svenskar i det där laget, Imad Zatara är väl den mest framgångsrike – och fått höra berättelserna om ett lags kamp för att få vara en del av världen (den om legendariske förbundskaptenen Azmi Nasser är värd att läsa igen), mitt bland sönderbombade planer (så sent som i fjol dog landslagsspelarna Ayman al-Kurd och Wajih Mushtahi under en bombräd) och vägspärrar som omöjliggör normala liv.

Fotbollens dubbelhet är att den alltid bara är fotboll, samtidigt som den nästan aldrig bara är fotboll. Att spelet är så universellt enkelt att det blir så mänskligt att det sedan kan användas till vad som helst.

I Gaza är fotbollen en oerhört viktig del av det vardagliga livet. Häromveckan arrangerades ett pseudo-VM i Gaza, med sexton lag döpta efter riktiga landslag. Supportrar vevade amerikanska flaggor (!) när ”USA” mötte ”Serbien”, ”Frankrike” slog ”Jordanien” och tog emot en VM-pokal inför en jublande publik på 20 000 åskådare.

Alla som önskar palestinier ett värdigt, fritt liv såg ett hål i vardagen, fotbollen som frihetstanke.
Israel såg, antar jag, något annat.

De noterade att VM-pokalen var symboliskt gjord av bråte från ett Israel-bombat hus, och att den delades ut av Hamas-ledaren Ismail Haniya (som själv ska ha varit en lovande back när han var ung).

I samband med den palestinska cupfinalen i fjol gjorde CNN ett nedslag, och ett inslag om politiseringen av fotbollen i Gaza.
– Som idrottsfolk vill vi föra sporten bort från politiken, men politiker på båda sidor, Hamas och Fatah, spelar på det här, försöker få in politiken i sporten, sa Ibrahim Abu Saleem, vice ordförande i palestinska fotbollsförbundet.

Från Israel-håll har man riktat kritik mot hur fotbollsturneringar och fotbollslag i Gaza döpts efter martyrer/självmordsbombare, att idrotten används för att glorifiera bombdåd.

Fartygen styrs nu in mot Ashdod, men igår, långt före bordningen, hälsades de välkomna av Fatah-ledaren Jibril Rajoub. Rajoub bad sina anhängare välkomna skeppen, i vilka han såg ett bevis för ”ett internationellt erkännande av Palestinas rättfärdighet”.
Och Rajoub är förstås inte bara ett av de tunga, historiska namnen i palestinsk säkerhetspolitik.
Han är dessutom ordförande i Palestinas Fotbollsförbund.

/Simon Bank

PS. Fördjupning, från två håll, för den som vill: svenska Palestinagruppernas rapport om palestinsk idrott och israeliska Palestinian Media Watchs rapport om idrottshyllningar av terrorister.