Som sagt, vi kommer ju att ha vårt fokus märkligt riktat åt Madrid, München och Mourinho just idag – så vi får passa på att avhandla den engelska kvalfinalen lite i förväg.

Cardiff City v Blackpool FC. Erik Niva har redan gett er Olly Holloway, ett skäl så gott som något att sympatisera med Blackpool just idag. Själv håller jag också en tumme för the Tangeringes, och det har med en annan tränare att göra.

De senaste femton åren har Blackpool varit ett av de där lagen jag letat efter i tabellerna, noterat när det gått dåligt och blivit lite oriktat glad när det gått bra. Det är helt och hållet Neil Baileys och Fred O’Donoghues förtjänst.

I mitten av 90-talet satt de i ett kök i Kinna och drack öl. Jag satt i samma kök och slickade i mig deras berättelser från en annan, större fotbollsvärld. På den tiden hade Blackpool varit nere och vänt på botten, Bailey hade klivit in som spelande ledare i laget och Fred O’Donoghue var en av klubbens chefsscouter. Det var därför de, av någon märklig anledning, hade tagit sig till Sverige, inlett ett vagt samarbete med den klubb där jag spelade och hamnat i ett kök där de satt och flyttade bestick och pratade fotboll ihop med min pappa.

De kommande åren skickade Kinna över ett par spelare som tränade med Blackpool, men det ledde aldrig längre än så. Neil Bailey blev ett av toppnamnen i Manchester Uniteds ungdomsverksamhet, men fick kicken av Alex Ferguson i början av 2000-talet. De senaste åren har han bland annat varit Roy Keanes assistent i Sunderland.

Jag minns inte så väldigt mycket av vem Neil var, hur han pratade eller förde sig, men jag minns att det var väldigt lätt att tycka om den store gamle mannen han hade med sig.

Fred O’Donoghue är ett namn ni säkert aldrig har hört, men han var en av den gamla stammens allra mest respekterade fotbollsscouter, sådana som inga engelska klubbar klarade sig utan. En stor man, sorten som måste ha en stor mage för att få plats med hjärtat.

Och han hade stora berättelser med sig.

Fred rände runt på planer i Lancashire i 40 år, på jakt efter talanger. Han hittade Alan Taylor åt Rochdale och fick ett par fina vinglas när Taylor såldes vidare till West Ham för en miljon. Han jobbade för Bill Shankly i Liverpool, för Blackburn, för (framför allt) Preston, för Blackpool och – på slutet – för Sam Allardyce i Bolton. Han dömde ut en 15-årig Kevin Keegan, men hans värsta miss var en annan.

– Det var jag som missade Ryan Giggs, sa han och skrattade så kroppen skakade. Han grämde sig fortfarande över det.

The man who missed Ryan Giggs var en farbror som sjöng för oss i omklädningsrummet, som drack som en irländare, som skickade julkort i flera år, som länge var en av Englands allra mest respekterade scouter, som gav ut en bok om scouting (Scouting for Glory) där Alex Ferguson tog sig tid att skriva förordet.

Fred O’Donoghue dog i september 2002, 75 år gammal. Jag träffade honom bara ett par gånger, men när jag får veta resultatet från Blackpools match i eftermiddag så kommer jag att tänka på honom.

/Simon Bank