Hejdå, söndag. Sådär kan man också avsluta en vecka. Men innan vi helt och fullt tar oss an livets nya utmaningar (en halvdag i Barcelona, det blir svårt att få tiden att gå) har vi ju något att gå till botten med.

Bursaspor.

Vad fan hände?

För ett par veckor sedan skrev jag en text om det fantastiska som Ertugrul Saglam höll på att göra uppe i Bursa. Ett av skälen till att jag gjorde det redan då var att det hade varit dumt att vänta, logiken och historiken talade ju för att någon av Istanbul-jättarna skulle kränga sig förbi på upploppet och skritta hem ligaguldet. Som de brukar göra. Som de alltid gjort.

Ingen klubb utanför Istanbul/Trabzon har alltså någonsin vunnit den turkiska ligan, och den här gången gick mäktiga Fenerbahçe in i sista omgången som serieledare. Trabzonspor skulle komma till Kadiköy, tre poäng skulle baxas hem, och så skulle det inte spela den minsta roll vad de där krokodilerna i Bursa tog sig för.

Bursaspor tog sig för det här. 2–1 mot ett måttligt intresserat Besiktas.

Upp till Fener, alltså. Och där stod det 1–1 efter ett av årets vackraste mål av Trabzons Burak Yilmaz.

Och eftersom Turkiet är Turkiet så fick vi sen ett slut som bara kan vara en konspiration. På Şükrü Saracoğlu fick publiken veta att Besiktas kvitterat till 2–2, och att 1–1 alltså var fullkomligt tillräckligt för att säkra seriesegern. Fener hade vräkt på, haft ett tiotal chanser att avgöra matcher, men nu verkade det alltså bli ligaguld ändå.

Slutsignal. Jubel. Planstormning. Kärlek.

Kaos.

Mer kaos.

Tvivel.

Mer tvivel.

Panik.

Mer Panik.

Någon talar om att det tydligen slutat 2–1 i Bursa, att Fener alltså missat titeln. Turkiska ligans huvudsponsor är Turkcell, Turkiets största mobiloperatör, och bilderna inifrån Şükrü Saracoğlu hade kunnat vara en ren reklamfilm. Mobiltelefoner åker fram överallt, alla ringer sin kompis, pappa, fru, för att få veta VAD FAN SOM HÄNDER.

Resten är fars, armageddon, upplopp. Läktarsektioner eldas upp, spelarna stängs in i omklädningsrummen, fans stormar presskonferensrummet för att konfrontera den gamle kokainnosen/Fener-tränaren Christoph Daum (som var med om det här för fyra år sen, när Fener tappade titeln mot Denizlispor i sista omgången). Daum gömmer sig, polisen sätter in tårgas och vattenkanoner, människor skadas.

Det är inte säkert att Kadiköy står kvar i dag, men det är å andra sidan inte säkert att Bursa gör det heller. Alla rapporter talar om ett sinnessjukt firande på gatorna i Bursa.

– Det här är vår seger, allas seger, sa Ertugrul Saglam.

– Vi är så lyckliga, så stolta, sa ordföranden Ibrahim Yazici.

– Den här stan förtjänar den här framgången. Det är inte lätt för en klubb från Anatolien, sa backen Tuna Üzümcü.

Turkisk fotboll har fått nya mästare. Hela landet, utom Fener, höll på Bursa idag. De ekonomiska skillnaderna mellan Istanbul och resten av landet är fortfarande enorma, men i dag tog en liten provinsklubb en mental barriär och rev den i bitar.

Bursaspor är mästare. Alla kan vinna.

•••

Hursa? Ni undrar vad som egentligen hände här i Barcelona när tv-kamerorna stängts av?

Äh, inte så mycket. Dani Alvés började tuta så smått, folket rörde sig inåt centrum, det sjöngs en del.

Och, just det, Andrés Iniesta ställde sig och gjorde det katalanska tecknet för ”Fuck you” framför en lagkompis skåp också.

 

Det var väl det hela, tror jag.

/Simon Bank