May Day.

För drygt 102 år sedan samlades en grupp Manchester United-spelare på Imperial Hotel, mitt emot Picadilly Station i stadens centrum. De var där för att grunda idrottsvärldens första fackförbund, trötta på att känna sig utnyttjade av klubbägarna.
– Fotbollsspelare är en övergenerös sort av människor, motiverade walesiske stjärnan Billy Meredith.

Hans argument förblev giltigt ända in på 1960-talet, då en serie av reformer förändrade den brittiska fotbollens maktbalans för alltid.

* Maxlönen avskaffades
1960 tjänade den genomsnittliga engelska industriarbetaren 15 pund i veckan. Maxlönen för fotbollsspelare var 20 pund. Oftast tjänade mannen på ståplatsläktaren mer än stjärnan på planen. Samtidigt nådde publiksiffrorna rekordnivåer, och klubbägarna tjänade oerhörda pengar på skillnaden mellan de summor han drog in i biljettintäkter och de slantar han betalade sina spelare. Efter att maxlönen avskaffats femdubblade landslagskaptenen Johnny Haynes omedelbart sin lön, och blev den förste fotbollsspelaren i England att tjäna 100 pund i veckan.

* Transfersystemet modifierades
På den här tiden fungerade engelsk fotboll enligt en så kallad retain-and-transfer-modell, där klubbarna hade all makt över en spelares möjlighet att flytta. Även om en spelares kontrakt gått ut kunde hans föregående klubb vägra släppa honom till en annan förening. Ett bråk med en klubbledning kunde därigenom i praktiken göra slut på en spelares karriär. När Newcastle vare sig tänkte ta ut George Eastham i laget eller släppa honom till Arsenal tvingades Eastham arbeta som korkförsäljare istället. Till slut drog han Newcastle inför Högsta domstolen, och vann målet.

* TV-intäkterna fördelades
I samband med att det först började sippra in tv-intäkter i sporten försäkrade sig facket om att 10 procent av dessa pengar skulle tillfalla spelarna. Det var en förhållandevis betydelselös summa, fram till det att tv-marknaden exploderade på 1980- och 90-talen. Avtalet förhandlades om i början av 2000-talet. Det är nu inte längre bundet till en given procent, utan garanterar istället spelarfacket 175 miljoner pund under en tioårsperiod.

***

Och så skapade Frankenstein sitt monster. Även om var och en av förändringarna var fullständigt rimliga och resonabla när de genomfördes har effekterna spunnit bortom all kontroll.

Spelarfacket PFA publicerar numera ett medlemsmagasin som heter ”Player’s Club”. Det lanseras som ”a glossy lifestyle magazine”, men innehåller mest konkreta tips på hur en människa med mer pengar än han kan spendera ändå ska lyckas göra av med dem. Det är guider till fastighetsinvesteringar i Dubai. Det är lathundar till hur man köper tävlingshästar, investerar i nattklubbar eller köper lyxbåtar.

Idag ger Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto en intervju till The Guardian, under rubriken: ”I play for the money. Football’s not my passion”. Det skulle förvåna mig mycket ifall han själv förstår ironin i att den publiceras just den här dagen.

***

Förresten, tre Premier League-spelare har ingått i spelarfackets ”Management committe” den här säsongen:
* Gary Neville, Man United
* Marcus Hahnemann, Wolves
* Clarke Carlisle, Burnley 

/Erik Niva