Jag vet inte riktigt vad det är med Inter, men de verkar må bra av att få en spark i röven.

I vår har de gjort sina bästa, starkaste matcher när de börjat med 0–1 tidigt, ett självmål, en utvisning, en liten retsam pinsamhet, en uppförsbacke.

De har vänt mot Barcelona hemma, de har hållit Barça stången med tio man borta, de har vänt mot Atalanta (tack och hej för den här gången) och Udinese, kommit ikapp Fiorentina. När de får 1–0 blir de bekväma och lite slöa, när de ligger under lägger de in Italiens starkaste överväxel.

Mot Chievo fick de ett Motta-självmål i nacken direkt och rusade ifrån till 4–1. Moraliska Mourinho-monster med en megamotor. De eller Bayern kommer att ta en trippel i år. Mou eller van Gaal kommer att dansa över himlen i Madrid den 22 maj.

Och apropå monster… Francesco Totti har kommit ur en vecka då han kallats rasist, gjort bort sig inför hela världen, blivit regeringsfråga och kallats föredetting av en junior. Han står sedan en millimeter ifrån en ligakrasch, hemma mot Cagliari. 0–1, alla tittar på kaptenen och han missar och missar igen och tiden rinner ut.

I samband med Balotelli-gate skrev jag om Er Pupones megalomani, om den självklara egocentriska elefantiasissjälvbild som odlas hos en pojke som ägt hela kejsardömet så länge som han kan minnas.

En gång på tusen ser den ut som när han sparkar ner Balotelli bakifrån.

De andra gångerna kan den se ut som i eftermiddag, när han lyfter sitt Roma över mörka vatten och ger dem 2–1 med två klassiska Totti-mål sista kvarten.

Han är så märkligt stor och liten och speciell, den pojken.

/Simon Bank