Oh my. Oh Mo. Vilken final vi fick, till slut.

Atléti är förstås ett skickligare fotbollslag än Fulham, men mindre gediget. Om man fått rita matchen med bläck före avspark så hade teckningen sett ut precis som sitt facit, minus dramatiken. När Atléti orkade springa sig till små rörelser i Fulhams backlinje blev Roys Boys porösa, ihåliga, och i hålen hittade spanjorerna instick mellan backlinje och mittfält. Reyes dansade sin flamenco in i det där utrymmet, Kun och Forlán drog isär i djup- och sidled. När Fulham väl fick bollen höll de i den tills de (Danny Murphy ofta) tappade den i dumma lägen och fick jaga hemåt.

Forlán hade en i stolpen, innan han till slut sprang in med 1–0 efter 30 – och det var samma sorts fartchock som Fulham sprang in i i Donetsk.

Men lag orkar bara spela så som Atléti gjorde i början om motståndarna låter dem. Och Fulham stod rätt och stod rätt och stod rätt, ända tills Quiques pojkar inte orkade springa lika bollöst och ambitiöst längre. Simon Davies märkliga 1–1-dunk kom från ingenstans, men matchutvecklingen kom från ett lags egen övertygelse och lugn.

Fulham gick hem och ställde sig och väntade in en hörna eller en frispark att skjuta i Hangelands panna. Atléti orkade inte sy centralt längre, utan lyfte in på Hangelands panna. Matchen dog, resten var nervositet och väntan på ett misstag.

Det dröjde 116 minuter, tills Fulham var så bergsäkert bergsäkra att de inte brydde sig om att ge varandra understöd längre. Kun Agüero tråcklade, Forlán löpte in och styrde bollen förbi Hangeland och Schwarzer.

1–0. Aupa Atléti. Första europeiska titeln på 48 år. Årets vinnare i Madrid heter inte Real i förnamn.

Den långsamt resignerade rödvita förlorarklubben, med sina sinnessjuka ägare och sin kaotiska styrelse och sin bråkande sportchef och sin obalanserade trupp… (jag skrev om det häromveckan) nu står de här med en cupfinal vunnen och en cupfinal kvar.

Quique Sanchez Flores kom och väckte liv i Reyes, som väckte liv i anfallsspelet, och Diego Forlán, el Uruguayo, kan fortfarande göra mål av en tändsticksask och ett par gem. Inte ens när det såg som allra tyngst ut, när det var som mest pinsamt dåligt i höstas, slutade han springa, slita, försöka.

Till slut kom bollarna, till slut petade Kun Agüero fram ett inspel från vänster, till slut blev de campeones.

Magi.

Och Fulham?

Tja, i slutet av 80-talet fanns knappt Fulham. Om det inte varit för en Paul Parker-försäljning till QPR hade klubben gått under. Supportrarna tog FFC under armarna och lyfte, de målade om läktaren, startade insamlingar, drömde om en framtid av något slag, vilket som helst. Tjugo år och en Chairman Mo senare har de hankat sig upp från division III och hit, till en finalförlängnings sista vibrerande sekunder i Uefa-cupen.

Om Atlético Madrid ikväll vann sin första stora seger i den moderna fotbollsvärlden så var Fulham den mest värdiga förlorare man kan tänka sig. Det var ingen stor final, men den var jävlar i mig full av stora, vackra berättelser.

Hats off.

/Simon Bank