Startsida / Inlägg

Zmaj od Bosne, pt II

av Erik Niva

En dag våren ’93 stod det fyra mörkhåriga killar vid sidan av planen där vi skulle träna med Malmbergets AIF:s P78-lag. En hette Arben, en annan Florin och en tredje Denis. Den fjärde förstod vi aldrig exakt vad han hette, men det lät ungefär som det finska ordet för snus – Nuuska – och så fick det bli.

De var från Bosnien, fick vi veta. Flyktingar.

Vad det innebar var vi inte tillräckligt gamla för att begripa, men vi förstod i alla fall att de skulle spela med oss framöver. De kunde ingen engelska, jag pratade inte deras språk – men jag visste åtminstone att Faruk Hadžibegić var från Sarajevo.

Vi kommunicerade på fotbollska. Vänner blev vi väl aldrig, men vi blev lagkamrater. På många sätt är det betydligt finare.

***

Sommaren 2003 semestrade jag och min sambo i Sarajevo, besökte gamla krigsmonument, gjorde utflykter upp på gamla OS-berget Bjelašnica och häpnade över att det fanns någon som förstod svenska på i stort sett varenda restaurang.

En eftermiddag gjorde jag sådär som jag brukar, och släpade med henne till stadsdelen Grbavica. Inte för att titta på alla de fasader där kulhålen fortfarande satt kvar – striderna här på frontlinjen var så intensiva att Grabvica till och med förärades en egen film – utan för att kolla in en fotbollsarena.

Anna var sådär lagom road, till att börja med. Hon hade ingen som helst relation till FK Željezničar – järnvägsarbetarnas klubb – och såg inte det arkitektoniska värdet i ståplatsläktare av betong. Men hon kände igen vanlig, ovanlig vänlig gästfrihet när hon mötte den. Vi hamnade i något undangömt klubbkafé, där gubbarna spelade tärning, drack turkiskt kaffe och delade minnen.

Jag åkte hem med en blåvit Željezničar-tröja. En äkta, en sådan där som knappt gick att få tag på bland nasarna nere på Baščaršija-marknaden. Jag har fortfarande kvar den i garderoben, bär den minst någon gång varje sommar.

*** 

Drygt två år senare tog jag själv med mig en svensk landslagströja till Bosnien. Jag hade åkt till Bijeljina, en stad som hamnat i den serbiska delen av landet efter Dayton-avtalet. Nästan inga bosniaker bodde kvar där, men av dem som gjorde det hette Ibrahimović i efternamn.

Ibrahim Ibrahimović var en pensionerad brevbärare med sympatier för Tito och fina fotbollsfötter. Han hade fått anbud från Zeljeznicar i sin ungdom, men aldrig vågat satsa på åka ner till storstan. Enligt honom själv var det han som burit på talangen som hans brorson – Zlatan Ibrahimović – hade ärvt.

Han skojade bort mig nere på fotbollsplanen han själv varit med om att anlägga, bjöd på saft och baklava i sin trädgård. I hans sovrum hängde en Sportbladet-affisch på den svenska EM-truppen från 2004. Jag fortsatte att skicka ner Zlatan-klipp till honom i några år, innan det blev sådär att det aldrig längre blev av

*** 

Förra hösten åkte jag ner från Sverige till Portugal för att se en av play off-matcherna inför VM. Vi var många hundra som gjorde samma resa. Nere i Lissabon var barerna runt Rosso-torget överfulla av folk som föddes i Tuzla, men växte upp i Malmö. Det blågula bosniska laget var på tröskeln till ett VM-mirakel, och snubblade inte förrän Zlatan Muslimović från Banja Luka och Habo satte bollen i stolpen när han stod fem meter framför ett öppet mål.

n346768561843_5533.jpg

I morgon spelas en match på Råsunda som i svensk press konsekvent beskrivs som en av de kallaste på årtionden. Jag kan bara inte begripa den inställningen. Själv tror jag inte att jag har sett fram emot en vänskapslandskamp så här mycket i hela mitt liv. Jag är visserligen inte heller överladdad inför att se Olof Mellbergs 101:a a-landskamp – men jag ser väldigt mycket fram emot en alldeles unik, extraordinär publikfest. 

Bosnien kom aldrig till Sydafrika, de kom hit istället. Senaste siffran jag hörde var att knappt 23 000 biljetter var sålda till matchen. Hur många av dem har köpts av bosnier? 10 000? 15 000? I alla fall tillräckligt många för att skapa det största bortafölje Råsunda någonsin sett för en landskamp.

Och de som kommer, de kommer som vänner. Jag vet att det fanns en del tidiga diskussioner i de bosniska supporterleden om att bua åt den svenska nationalsången, men jag vet också att de kvävdes innan de ens hunnit börja. En väldigt, väldigt stor del av bosnien-svenskarna är djupt tacksamma mot ett land som på många sätt givit dem ett andra liv.

Själv har jag aldrig varit någon stolt-över-mitt-land-typ – jag har bara inte den relationen till de här frågorna kring identitet och nation – men i morgon kväll går jag till Råsunda, tänker tillbaka på 1990-talet och känner mig lite mer som svensk än jag brukar göra.

Jag är väldigt glad över att bo i ett land som haft plats för mina kompisar från Balkan.

/Erik Niva

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB