Klasskillnad.

Jag har kommit att tycka väldigt mycket om både Marcelo Bielsa och hans chilenska landslag, men den här kvällen blev deras förtjänster också deras förbannelse. De gjorde på det enda sätt de känner till – öste på framåt i 118 knutar från allra första början – men blev lurade in i en tempofälla som de helt enkelt inte behärskade.

Där Chile spelar i ett enda höghastighetsläge kan Brasilien strypa och gasa en matchrytm som de själva vill.

Utvecklingen blev en okontroversiell kopia på Argentina-Mexiko, som i sin tur var en kopia på Spanien-Chile. Det lilla laget inledde entusiastiskt, hektiskt – det stora laget väntade ut stormen och punkterade matchen med två punktinsatsmål runt halvtimmesmarkeringen.

Man kan tycka att det är de mindre lagen som borde vara extra noggranna och koncentrerade i varje enskilt matchmoment. Ett av fotbollssportens mysterier är att det ytterst sällan visar sig ligga till på det sättet. Visst hade Brasilien ett höjdövertag som gav dem fördel på fasta situationer, men det borde väl göra chilenarna extra vaksamma i markeringsspelet snarare än att ge Juan en helt fri position att nicka in 1-0 ifrån?! Visst hade Brasilien bra flyt i anfallsspelet, men det borde väl göra chilenarna extra måna om att hålla ihop försvarsspelet snarare än att disintegrera som de gjorde vid 2-0?!

Det här blev ännu en match som var över och färdig efter 38 minuter.

Chile är en motståndare som passar dagens kontringsstarka Brasilien bättre än något annat lag, och ikväll fick de verkligen spela ut och imponera. De är starka i båda riktningarna, i alla lagdelar. Dessutom fick de nu bättre fart på den Kaká som kan länka ihop offensiven, göra ett högkompetent lag till ett riktigt, riktigt bra lag.

Det har gnällts en hel del på att det här är ett brasilianskt lag som saknar individuella spelare i yppersta världsklass, men så är det förstås inte alls. Det är bara det att de killarna håller till på andra positioner än de som normalt sett brukar skiljas ut i de här sammanhangen. Maicon är världens solklart bästa högerback. Júlio César är en av de allra bästa målvakterna, och hur styltigt teatralisk Lúcio än är så tar han inte stryk av särskilt många mittbackar.

Gilberto Silva… Nä, jag ska ju akta mig för att springa iväg här, men satan så nyttig han var som bollvinnande och lättfördelande innermittfältare ikväll igen.

Vi tackar hur som helst Chile för en väldigt väl genomförd turnering, beklagar lite att de tvingades avsluta med matcher mot de två lag som kan utnyttja deras spelsätt bättre än några andra.

Vi tackar samtidigt Brasilien för en av turneringens hittills bästa insatser, och ser nu fram emot en ofantligt intressant kvartsfinal mot Holland. Den matchen kommer inte att se ut som den gjorde 1994.

/Erik Niva