Det här är inte längre ett VM. Det här är dumskallarnas sammansvärjning.

Är det inte målvakter som kastar in bollar eller avbytare som drar på sig röda kort så är det en fåntratt som heter Zdravko Kuzmanović som boxar bollar i eget straffområde med sju minuter kvar.

Jag skrev i dagens tidning ett långt dokument om Serbiens eviga förberedelse för att en katastrof kan dyka upp, men den här såg inte ens de komma. I 83 minuter var ju matchen mot Ghana bara en väldigt, väldigt bra fotbollsmatch, den bästa som spelats i VM hittills.

Första halvlek? En bilkrasch lika mycket som en fotbollsmatch. Ett extremtungt Serbien (snittlängd: 187 cm) hade bestämt sig för att vräka på, ett extremungt Ghana (snittålder: strax över 25) hade bestämt sig för att göra samma sak. Spelet blev därefter, inte VM:s mest välspelade halvlek, men jag skulle absolut kalla den den bästa.

Ghana spelar med två defensiva mittfältare som får arbeta oerhört hårt, men de klarar det även utan Essien. Anthony Annan, Erik Hamréns evighetsmaskin i Rosenborg, fick ta mest defensivt ansvar och gjorde det utmärkt. Han värderade som en Steg4-coach för en gångs skull, och hängde med i det extrema tempot.

Efter femton sekunder testade Pantelić ett skott från 30 meter. Efter 90 sekunder kontrade Annan med att prova en volley från 35. Den sortens match.

Rade Antić skickade upp sitt Serbien högt och brett för att ställa krav på Ghanas uppspel, men Ghana löste det fantastiskt bra. De spelade sig igenom och satsade hundraprocentigt i varje anfall. Åt andra hållet spelade Serbien ungefär likadant, men inte lika vasst. Även om de ställde upp sig i snarlika system (Serbien 4-4-2, Ghana 4-4-1-1) så hamnade de effektivt i varsin 4-2-4 med extrema förflyttningar i djupled.

Vojvodina-giganten Žigiić var flera gånger hemma som näst siste spelare och bröt. Då förstår ni: Det var en form av organiserat kraftfältskaos, så fysiskt imponerande att bröderna Klitsjkos hade fått bära axelskydd om de blivit uttagna till spel.

Det kunde förstås inte hålla på exakt så hur länge som helst, och gjorde det inte heller. Matchen fortsatte i sekvenser, ibland lite mindre intensivt – och eftersom intensiteten var matchens stora kvalité så tappade den i värde i de perioderna – men oftast med samma höga puls. Det var längesedan jag såg en match med så många man-man-dueller, och nio gånger av tio så var det den försvarande spelaren som vann; Kolarov mot Tagoe, Vidić mot Guyan, Sarpei mot Krasić.

Serbien skapade ett par chanser på finurliga spelvarianter på frisparkar. Ghana kom ofta fram till lägen runt straffområdet. Guyan kvalitetsnickade i stolpen, Žigiić hade en jättechans (pun intended) på ett Pantelić-inspel, Krasić pressade Kingson med ett skott från tio meter, och så fick alltså Kuzmanović för sig att det var en bra idé att, i stort sett opressad, Maradona-styra undan ett inlägg med handen.

Asamoah Guyan – svenskrelaterad på det lilla viset att Öviks-pojken Patrick Mörk agentjobbat en del med honom och att hans lagkapten hetat Petter Hansson de senaste åren – dunkade upp straffen hur fint som helst, höjde sitt marknadsvärde med 50 miljoner till – och nu står Kuzmanović där han står.

Dumskalle, dumbom, fåntratt. I Belgrad har de plockat fram synonymordboken.

Slutsatser annars?

•Två oerhört fysiska lag, med mycket fart. Rajevac har byggt vidare på sitt defensiva grundkoncept, och som OM-man blir jag lite glad av att se André Ayew försvara så oerhört fint. Jag trodde bara att han var en offensiv strulpelle.

•Krasić en enorm besvikelse. När han blir klämd på kanten måste han kunna vandra inåt och ta tag i sin match.

•Rajevacs slipsval var matchens stora politiska markering, i det att den lyfte upp en oerhört bortglömd grupp inför världens alla ögon. 

•När John Pantsil missar att ta emot en femmeterspassning för att den wobblar för mycket så förstår man att Fifa håller på att ta livet av den här sporten med sin jakt på bollar som ger spektakulära 35-metersmål. Hur många såna har vi sett i VM? Och hur många billiga misstag?

•Apropå John Pantsil… han heter alltså John Pantsil i engelsk fotboll, John Paintsil egentligen och John Panstil i Ghana. Glasklart. He comes from Africa. He’s better than Kaka.

•Det är något magiskt med landslagsdräkter som förvandlar ens bild av vissa spelare. Idag satt jag till och med och kände sympatier för Kevin-Prince Boateng.

Jetzt geht’s los.

/Simon Bank