Om ni vill ha den snabba analysen av Italiens match så får ni jobba er ner till Erik Nivas inlägg här nedanför.

Jag tänkte bara sticka emellan med en liten ursäkt.

Det är ytterst sällan jag känner dåligt samvete över att jag trots allt får vara med om en hel del fina saker genom mitt yrke. Jag har slitit och släpat och jobbat i 20 år för att kunna sitta på VM-läktare och se toppmatcher, för att resa världen runt och skriva om fotboll. Men ibland händer det saker som får mig att stanna upp och känna att ”men herregud, varför ska just jag få vara med om detta?”, ”varför är världen så orättvis att andra, goda människor ska missa det här?”.

Det händer, som sagt, inte ofta. Men det hände ikväll.

Jag ska också be om ursäkt för att jag inte hade en filmkamera med mig, och för att mina ord är för taggiga för att kunna beskriva det. Ni får försöka själva. Slut helt enkelt ögonen, vrid upp det här på högsta volym – och föreställ er sedan hur en ledfrusen Arsène Wenger står på en sydafrikansk pressläktare och gungar, långsamt i takt, från fot till fot.

I guess you had to be there. Förlåt igen.

/Simon Bank