That’s my boy.

När det var Fars Dag ifjol gjorde Michael Bradley målet mot Egypten som förde USA till semifinal i Confederation’s Cup. Hans pappa – förbundskaptenen Bob Bradley – firade lite mer och tydligare än vanligt.
– För en sekund såg du pappan i honom komma ut. Det var härligt att se, säger före detta landslagsanfallaren Brian Ching.

Bob Bradley har aldrig gillat att prata om sin son, landslagsmittfältaren. Ämnet har alltid varit känsligt, men nu borde det väl ändå vara desarmerat för all framtid?! Alla kan väl se att den outtröttlige Michael Bradley är USA:s kanske allra viktigaste spelare, en av turneringens hittills mest imponerande innermittfältare?

Det här var ju en match som följde en väldigt etablerad idrottsdramaturgi. När andra landslag släpper in ett psykologiskt blytung mål strax före pausvilan känner man att det var sekvensen som avgjorde matchen. När USA gör det ser man det som den första byggstenen i en heroisk comeback.

De är ju gjorda för sånt här, amerikanerna. U-S-A! U-S-A! De ska bevisa att de aldrig någonsin lägger sig ner och dör, att det omöjliga inte existerar för dem. Det hade varit mer överraskande ifall de inte fick ihop till en bragdforcering än att de faktiskt gjorde det.

USA stressade aldrig upp sig, tappade aldrig metodiken. De gjorde bara det de alltid gör på ännu lite högre varv, skruvade intensiteten i sitt run-and-gun-spel några hack. De är handikappade av att sakna naturliga målgörare – get well, Charlie Davies – men går det inte på det ena sättet får det ju lov att gå på det andra eller det tredje. Det var bara en fråga om tid. 0-2 blev 2-2 som hade blivit 3-2 ifall inte en huvudomare från Mali fått för sig att radera det som i mina ögon såg ut som ett fullständigt korrekt segermål.

Det är omöjligt att inte gilla det här amerikanska laget – men ska vi verkligen låta det här stanna där? Lilla, lilla 2,5-miljoners-Slovenien var ju några enstaka minuter ifrån att bli första VM-lag att säkra en plats i åttondelarna, och förtjänar såklart ett omnämnande för hur de genomfört turneringen såhär långt.

När George W. Bush var guvernör i Texas fick han besök av den dåvarande slovenske presidenten Janez Drnovšek. Intrycket? Stort och oförglömligt. När Bush senare skulle återge besöket refererade han till mötet med ”den slovakiske utrikesministern”.

Vi som tröttnat på att omvärlden blandar ihop Sverige och Schweiz kanske ska vara glada för att vi inte är slovener eller slovaker. Och vi som konsekvent underskattar det slovenska fotbollslandslaget kanske borde ha vett att sluta med det.

/Erik Niva